trettiodagarsprojektet

Redan som liten hade jag förstånd nog att bli kär. Ofta, alltså. I lekis blev jag kär två gånger, i mellanstadiet varje vecka och nu flera gånger per dag. Eftersom jag har haft en tendens att dras till killar det aldrig skulle funka med har min kärlek alltmer övergått till saker. Min första sak-kärlek var nog den till min docka Lisa. Jag var pytteliten då, just såpass att minnena börjar någonstans mitt i Lisa-perioden. En dag när jag tog med henne till affären var det en man som kritiserade bristen på svall på Lisas huvud. Håret var liksom plasthår som låg slickat på hjässan. Jag minns att jag klassade honom som dum. Nu, ungefär 24-25 år senare står jag fast vid min dom där och då. Har man inget snällt att säga ska man vara tyst. Pratar man ändå man inte har något snällt att säga är man lite dum.

I de tidiga tonåren blev jag kär så frekvent att Annelie Sundholm och jag var tvungna att hitta på ett nytt ord: dags-kär. Det innebär att man är kär en dag, ungefär. Jag har varit dags-kär nästan varje dag sedan dess.

Den allra första kille jag blev kär i var Ebbe. (Ni kommer strax att förstå vad jag menar med omöjlig kärlek.) Och det var liksom så jag började min kärlekskarusell. Nåväl. Jag gick i A-gruppen och han i B-gruppen. Vi snackar lekis, och vad de där två grupperna innebar var det att jag gick i lekis på förmiddagen och han på eftermiddagen. Bara där finner vi ett problem - vi träffades aldrig. Den dagen jag blev kär i honom var på förskolans dag. Det var enda dagen på året vi träffades. Alltså, det var ingen fager kille, verkligen inte, men det var något med honom som det inte var med alla andra killar. Mm. Det visade sig att Ebbe hade isländskt påbrå, och när lekis-året var slut flyttade han och hans mamma dit. Dubbel-omöjlig kärlek, kan man säga. Men ändå - min första.