trettiodagarsprojektet

Min pappa har två jobb. Dels jobbar han på en fabrik, dels försörjer han sig som pianostämmare. För några år och två bilar sedan kom han på att han skulle dekorera bakrutan med adressen till pianostämmarhemsidan. Som vi alla vet går åäö bort i de sammanhangen. Det ledde till att vi for omkring i en bil som det stod www.pianostammaren.se på. Ja. Vi skrattade åt det.

Min mamma jobbade som dagbarnvårdare under mina första 6 år. Det var bra på alla sätt och vis. Mycket för att jag fick mjukstarta varje dag och inte kliva upp, klä mig och sen ut i kylan för att komma till dagis eller någon annan dagmamma. Jag har förresten aldrig gått på dagis. När mamma började jobba med tulpaner i stället hamnade vi hos en annan dagmamma. Det var vidrigt. Hur som, så knegade hon på och i och med att hon började jobba med blommor kom hon ett steg närmre sin dröm. Jo, redan när hon var 6 år skrev hon i en Mina Vänner-bok att hon ville bli florist. Nu till det stora: När mamma var 40+ bestämde hon sig för att ta tag i sin dröm. Läste in gymnasiekompetens på Komvux och sen hoppade hon på en floristutbildning. Det tycker jag var hur modigt som helst att göra. Fatta vilken förebild! När hon blev klar med sin utbildning fick hon jobb direkt och har jobbat som florist sedan dess.

Min pappa har lagt rätt mycket tid på sina jobb och sina intressen under min uppväxt, och eftersom mamma var hemma så mycket de första åren är det onekligen så att jag upplevde henne som mer närvarande. Fast pappa var närvarande också, fast på ett annat sätt bara. Han har jobbat skift så länge jag minns, så han har varit hemma mycket, han också. Det är dock sedan jag blev äldre som jag har kommit att prata mycket med honom. Och det är väldigt gott att ha föräldrar man inte behöver sålla bland det man kan berätta. För så känner jag, att jag kan säga allt till mina föräldrar. Vi behöver inte alltid ha samma syn på saker och ting - de låter mig vara jag och jag låter dem vara de de är. Tacksamhet är bara förnamnet.

De är lugna och brusar inte upp en massa i onödan. De är sina egna, fast samtidigt varandras. Varje gång när den ena ska gå till jobbet pussas de. Enkla människor, utan att vara enkelspåriga. Njuter av livet så mycket de bara kan utan en massa krångel. Det finns ingen som helst prestige där, folk är de de är och ska så få vara.

Jag har tyckt att de är förtvivlat konflikträdda, men har fattat att de har ett annat sätt att hantera konflikter på än jag har. Jag blir arg och agerar på det, de blir på ett annat sätt. De är ändå lugna, och väljer oftast att inte agera. Ibland agerar de, men lugnt. Och visst finns det gånger då jag önskat att de hade agerat när de har valt att vara passiva, men de har haft sina tankar och resonemang. Det är sånt man får respektera. Kanske blir jag mindre hetsig med tiden, kanske förblir jag som jag är. Hur som, så är det bara sätt att hantera livet.

Nåväl. Det här kan ju bli en roman om jag inte sätter p någonstans. Det jag kan sammanfatta det hela med är att jag har fått fantastiska förebilder i mina föräldrar, båda två med väldigt goda hjärtan. Skulle inte byta bort dem för något i världen.