trettiodagarsprojektet

När jag var liten frågade jag mamma vem hon älskade mest - oss barn eller pappa. Det gick inte att jämföra, sa hon. Det är olika sorters kärlek, menade hon sen. Vad hon menade med det fattade jag såklart inte då, men nu förstår jag det bättre. Som att jag skulle gå genom eld för hundarna jag hade. Som att jag skulle kunna mörda om någon ens försökte göra min syster illa. Som att jag kan strunta i min egen vilja och mina behov för att ge någon annan det den behöver. Som i att säga nej till någon annan för att ge mig själv det jag behöver.

Kärleken är förvisso en känsla, men också ett val. Hade den inte varit det hade det ju varit helt ovärt att satsa på en tillvaro med en annan människa. Hade kärleken bara varit en känsla hade den varit flyktig. Den hade farit vidare till nästa person så fort man hade blivit oense med en person - för att det tär på egot att bli sams med någon.

Den kluriga biten är att väga kärleken till andra mot kärleken till sig själv. När är det dags att välja bort sig själv till förmån för någon annan och vice versa? Ofta är det kanske inte världens dilemma, men ibland är det det. Som när man känner att man inte kan ge mer utan att först ge till sig själv, kanske bara ett andrum.

Jag vet inte om man ska sätta sitt eget eller andras välmående först. Man kan ju göra det på tusen sätt, men om jag inte har kärleken till mig är det väldigt svårt att ge kärlek till andra. Om jag förbiser mig själv, hur ska jag då kunna se andra? Nog för att det är lite den grejen att när man ger av sig själv får man tillbaka, fast jag tror att man måste få vara sin egen ibland. Inte andras, bara sin egen. För att kunna ge mer. Jag tenderar att sätta mitt välmående först. Det betyder inte att jag inte bryr mig om andras - absolut inte, men jag fick lära mig att vara rädd om mig, att värna om mig. Och i det tror jag att jag kan ge gränslöst av det jag har. Kan ge gränslöst med kärlek.

Kärleken, var det. Kärlek är ett vardande, en konstant. Den rubbas inte. Sen finns det tusen saker som kan få det att verka som att den ändras, men nej. Kärleken är en konstant. Ilska rubbar den lika lite som avstånd. Fast den kan växa. Kärleken kan nog växa. Men inte krympa. Det som en gång hamnat i hjärtats skattkammare kan inte försvinna därifrån.

Det där med att kärleken hoppas, tror och står ut med allt, det tror jag. Sen hoppas jag att människan har självrespekten att sätta ner foten och säga ett våldsamt NEJ nu och då. För kärleken må vara ödmjuk, men att trampa på kärleken kommer aldrig att vara okej.