trettiodagarsprojektet

Jag har haft lite ont i magen över det här inlägget, och därför har det dröjt. Jag vill inte skriva om mina syskon. Verkligen inte. Visst, jag skulle kunna skriva bara platt och simpelt om dem, men till och med det skulle kunna bli fel. Om jag skriver om relationerna till dem skulle det utan tvekan bli än mer fel. Nej, jag vill inte dela med mig av det. Vill inte och tänker inte.

Emelie, min lillasyster, köpte en bok om syskon som vi båda bläddrade i. Det är tack och lov en av få böcker där man kan välja och vraka vad man vill läsa och ändå få ett sammanhang i det man läser. Den berättar om hur man formas som människa baserat på var i syskonskaran man är och om  man är systrar, bröder eller syster och bror. Den berättar att om det är 6 år eller mer mellan syskon bryts påverkan-kedjan. Det är 6 år mellan mig och min yngre storebror och mellan oss finns det inga syskon. Trots att vi är fyra syskon är det alltså bara Emelie som är så nära i ålder att vi hänger ihop som syskon enligt den boken.

Vi läste, skrattade, kände igen oss och jag blev lite arg. Arg för att jag kände igen mig. Äldsta syskonet (jag) blir så bedömt utifrån framsteg och vad man kan, och uppmuntrad i det, att självförtroendet blir gott, men självkänslan ofta låg. Småsyskon mest bara glider med och det ligger inte lika mycket fokus på framstegen, det blir älskat genom att mest bara vara. Nu menar jag inte att storasyskon inte blir älskade om de inte presterar, men uppmuntran barnet får i framstegen gör att de lätt finner sig älskvärda för det de gör. Hur som, så har småsyskon ofta väldigt god självkänsla - de är älskade för att de är, inte för vad de gör. Resultat? Storasyskon blir lätt trygghetssökande och törs inte ta vidare stora kliv. Tas stora kliv är det ändå inom gränsen för det säkra. Småsyskon vågar mer, vågar chansa med risk för att misslyckas. I det här ser jag mig själv. Jag ser Emelie. Storasyskon blir ofta lite "torrare", medan småsyskonen vågar riskera att göra bort sig i sociala sammanhang. Här ser jag mig. Jag ser Emelie. Gör jag bort mig är jag så oerhört generad över det att jag inte vill ens tänka på det. Emelie, däremot, har en sådan självdistans att hon kan skratta tills hon gråter över situationen.

Fast bara för att man har formats till något är det ju inte särdeles säkert att man vill vara kvar där i all evighet. Jag vet att jag har haft låg självkänsla och jag vet att jag har en bra bit att gå innan den är bra, men jag vill absolut inte vara fast i det hela livet. Man kan välja att ändras. Fast... Hur i hela friden får man bättre självkänsla? Rent praktiskt har jag inte en aning. Jag har fått förstå att det handlar om att våga se sig själv på riktigt, och älska den man är. Låter självklart - är så svårt. Inte fixade jag starten själv. Nej, jag fick knata iväg till en kurator en gång i veckan i ett halvår, till en början aningslös när det kom till både vad problemet var och hur hårt jobb som skulle krävas. Det var som att hjärnan aldrig ville sluta jobba, fast den var dötrött. Och i och med att självkänslan växer spelar det allt mindre roll hur bra jag gör saker. Alltså, jag vill vara bäst i det jag gör, men jag bryr mig mindre om när jag inser att jag inte är det. Att göra saker bäst är lite av en drivkraft hos mig, och att inte göra det gör att jag tappar suget lite grann, men det är lättare att rycka på axlarna nu. Dock inser jag ju att det är en lång väg kvar. En livstid ungefär, men det är okej. Att blomma sent i livet är långt mycket bättre än att inte blomma alls. Eller än värre, att inte ens försöka nå dit.