Dag 7
Min bästa vän
Jag är väl kanske mer en sån som har flera bästa vänner, och jag har hemskt svårt att rangordna dem. Mer så att de hör hemma i vissa sammanhang. Någon gång skulle jag vilja samla alla mina bästa vänner och äta middag ihop med dem. Låta alla träffa varandra. Det hade varit fint, och lite spännande.
Jag är väl kanske mer en sån som har flera bästa vänner, och jag har hemskt svårt att rangordna dem. Mer så att de hör hemma i vissa sammanhang. Någon gång skulle jag vilja samla alla mina bästa vänner och äta middag ihop med dem. Låta alla träffa varandra. Det hade varit fint, och lite spännande.
Ordningen blir kronologisk - från början till nu.
Emelie - Skulle jag tvingas rangordna skulle hon hamna högst upp, ändå jag skulle tycka att det var besvärligt. Hon är ju min syster. Det vore knepigt att säga att en syster inte kan vara ens bästa vän, för det kan hon uppenbarligen, men hon är också min syster. Dubbel relation, alltså. Men hon har hela min historia, minus ett år (fast jag lärde mig mest att gå och så innan hon dök upp), hon har full tillgång till mitt nuet och skulle hon inte finnas där i min framtid, ja, då vet inte jag hur sugen jag skulle vara på en framtid. Så mycket betyder hon.
Annelie - Vi har hängt i samma kyrka sedan barnsben, men fann inte riktigt varandra förrän vi var 12 ungefär. Sedan dess har vi varit varandras bollplank, varit dags-kära i olika killar, flyttat åt olika håll och bitvis varit riktigt dåliga på att hålla kontakten utan att för den skull tappa bort varandra. Det finns inga hämningar när vi berättar saker för varandra - efter att ha sett varandra genomgå puberteten finns det inte så mycket stolthet kvar. Minns att vi, när vi var 15 eller så, funderade på om vi fortfarande skulle vara kompisar när vi var 35. Ser ut att bli så, ja. Allt annat vore väldigt märkligt.
Camilla - Det var när jag flyttade upp till Dalkarlså som jag träffade henne. Hon bodde också på internatet, fast i ett annat hus bara. Det dröjde ungefär två veckor innan vi fann varandra. Efter det hängde vi varje dag och när mörkret fallit följde hon mörkrädda mig över gården till mitt hus, och vände inte tillbaka till sitt förrän jag var framme vid dörren. När det var dags att lämna Dalkarlså flyttade vi in i en lägenhet i Umeå. Vi rings nästan aldrig, ses än mer sällan, men det märks aldrig av när vi väl hörs eller ses. Fin, glad vän som jag skrattar maaassa med, och som är klok när det kommer till dilemman i livet.
Emelie - Skulle jag tvingas rangordna skulle hon hamna högst upp, ändå jag skulle tycka att det var besvärligt. Hon är ju min syster. Det vore knepigt att säga att en syster inte kan vara ens bästa vän, för det kan hon uppenbarligen, men hon är också min syster. Dubbel relation, alltså. Men hon har hela min historia, minus ett år (fast jag lärde mig mest att gå och så innan hon dök upp), hon har full tillgång till mitt nuet och skulle hon inte finnas där i min framtid, ja, då vet inte jag hur sugen jag skulle vara på en framtid. Så mycket betyder hon.
Annelie - Vi har hängt i samma kyrka sedan barnsben, men fann inte riktigt varandra förrän vi var 12 ungefär. Sedan dess har vi varit varandras bollplank, varit dags-kära i olika killar, flyttat åt olika håll och bitvis varit riktigt dåliga på att hålla kontakten utan att för den skull tappa bort varandra. Det finns inga hämningar när vi berättar saker för varandra - efter att ha sett varandra genomgå puberteten finns det inte så mycket stolthet kvar. Minns att vi, när vi var 15 eller så, funderade på om vi fortfarande skulle vara kompisar när vi var 35. Ser ut att bli så, ja. Allt annat vore väldigt märkligt.
Camilla - Det var när jag flyttade upp till Dalkarlså som jag träffade henne. Hon bodde också på internatet, fast i ett annat hus bara. Det dröjde ungefär två veckor innan vi fann varandra. Efter det hängde vi varje dag och när mörkret fallit följde hon mörkrädda mig över gården till mitt hus, och vände inte tillbaka till sitt förrän jag var framme vid dörren. När det var dags att lämna Dalkarlså flyttade vi in i en lägenhet i Umeå. Vi rings nästan aldrig, ses än mer sällan, men det märks aldrig av när vi väl hörs eller ses. Fin, glad vän som jag skrattar maaassa med, och som är klok när det kommer till dilemman i livet.
Sandra och David - Det känns ganska elakt att bara bunta ihop dem sådär, men så blir det. För att de hänger ihop. Det är så jag alltid har känt dem. Inte så att de inte är två enskilda individer, men de är ihop och jag hänger lika gärna med båda två. Det hela började med att Sandra och jag läste engelska ihop på universitetet. Efter lite mindre än ett år i samma klass frågade hon om vi kunde hitta på något, och jag sa ja. För jag tyckte att hon var intressant, vi hade bara inte hamnat i samma gäng i klassen innan. Och så började det hela, lite trevande, men så flyttade jag och Joe till samma stadsdel som de två, grannar blev vi till och med, och efter det träffades vi varje dag. Efter att Joe och jag hade separerat flyttade jag något kvarter bort, gick ner mig helt, och vilka var det som bjöd på middag varenda dag nästan? Sandra och David. Vem var det som ringde och kollade om jag ville ha sällskap på hundpromenaderna? David. Vem kollade om jag ville spela Guitar Hero tills vi fick kramp i händerna? Sandra. Roliga, fina och oerhört generösa vänner. Det är faktiskt en sorg att Umeå och Varberg måste ligga så långt ifrån varandra.
Kristofer - Honom har jag inte känt så värst länge, bara ett och ett halvt år ungefär. Vi träffades på min semester förrförra sommaren, när jag var nere i Varberg. En väldigt otippad vänskap, om ni frågar mig, men så innerligt glad är jag att den kom att bli. Kaffe, film och inget knössel.
Kommentarer
Postat av: Em
Det gör ont i magen av kärlek när jag läser detta! Du är helt fantastisk, och jag kan säga att det du skriver är helt och hållet ömsesidigt.
Trackback
