trettiodagarsprojektet

Med viss prestationsångest skriver jag det här. Om jag bara ska välja ut ett endaste ögonblick i hela livet, då borde man kanske välja något livsavgörade eller något som inspirerar andra. Något stort och viktigt, helt enkelt. Men i all press blir det bara klichéer eller sentimentalt, och jag vill inte skriva om något uppenbart. Varken uppenbara insikter eller minnen. Jag vill skriva om något nytt. Ska jag...? Jo, jag kör. Det är så litet och betydelselöst, men så stort i stunden då det skedde. Det kommer inte ge er några insikter, förmodar jag. Möjligtvis lite igenkännande.

Jag kom i säng för sent igår. Igår också, vill säga. Tanken var att gå och lägga mig i tid, men när 22.00 kom var jag pigg som en mört. Trött hela dagen och helt pigg på kvällen. Har inte kommit in i svensk tid än. Visste att även om jag somnade med ens skulle det ändå inte bli nog med sömn för natten.

Så plötsligt vaknade jag. Av mig själv. Aldrig ett bra tecken, eftersom erfarenheten säger mig att det innebär att jag har försovit mig. Fast... Det var alldeles tyst i huset. De ovanför brukar höras när de trampar omkring hemmavid på morgonkvisten. Nä. Knäpptyst. Sträcker mig efter mobilen, trycker igång den och... aah! 05.26. 34 minuter kvar till klockan ringer. Och det var just det ögonblicket jag var ute efter, det när jag insåg att jag inte hade försovit mig och att det var helt okej att somna om. Vilket jag gjorde. Tackar för det, jag.