trettiodagarsprojektet

De är som små ålar, drömmarna. Hala saker som man försöker fånga, men verkar så ofta bli morgondagens bekymmer. Det är så mycket med livet som det är att jag lätt tänker att "sen, när...". Mest av allt har jag nog lagt dem på en så avlägsen framtid att jag ska ha man och familj då. Som det röda torpet i obygden jag vill bo i och lövträden som ska omringa tomten och hönorna som ska kackla ikapp med min syster och mig. Emelie och jag ska nämligen bo grannar, har vi bestämt. Vi och våra familjer. Så ska hon sitta där i sin web-ateljé och jag i min skriv-ateljé, så ska vi gå på långpromenad om förmiddagen och dricka elva-kaffe när vi kommer tillbaka. Sen börjar vi jobba. Jag vill arbeta hemifrån och jag vill skriva. Mest av allt vill jag skriva. Det är lite skit samma vad det är, en krönika är nog ett fint korttidsprojekt, medan en bok skulle vara en långvarig glädje.

Jag drömmer om att bilda en egen familj. Fina små knoddar som springer barfota hela sommardagarna i ända. Barn som förmodligen inte kommer att ha varsin dator eller de senaste klädesmärkena. Jag vill ju helst inte ens ha en tv i huset. En storfamilj som utan tvekan kommer att prioriteras.

Just nu drömmer jag lite om att starta något korttidsprojekt med de som gillar att musicera hemma i kyrkan. Göra något annat än bara det gamla vanliga. Det kräver varken man eller barn. Det kräver bara att jag tar tag i det. Meget bra.