trettiodagarsprojektet

Det känns lite vemodigt, det här. Det är alltid så, när saker jag tycker om går mot sitt slut, och det här är onekligen slutet på trettiodagarsprojektet. Som det är nu sitter jag i min soffa, och skriver det sista inlägget för bloggen och det första inlägget på den nya datorn. Jag gillar den nya datorn, men ogillar det faktum att jag var tvungen att skaffa mig en. Jag hade ju redan en - om än något förstörd (en morgon droppade det vatten från taket rakt ner på min gamla dator). Jag visste att det skulle vara dags att köpa en ny inom kort, men det kändes slösaktigt. Slösaktigt på miljön och slösaktigt på ekonomin. Så är det. Det är slösaktigt, och jag gillar inte slit och släng-mentaliteten. Samtidigt måste jag medge att jag är hemskt glad över att ha en fungerande dator.

Jag är hemma från jobbet idag. For hem tidigare från jobbet igår och är hemma idag. Gör inte många knyck. Äter, grejar och vilar. Sådant är livet just idag. Jag ser att det kommer nya tète-à-tète-knoppar i krukan jag har på soffbordet. Pelargonerna behöver vattnas. Magen är full på uppstekta kroppkakor (så gott, trots det otäckt äckliga namnet). Strax blir det en dusch. Och jo. Imorse vaknade jag av att solljuset letade sig in i glipan som blir mellan rullgardinen och fönstret. Det ger levnadsglädje!

Jag vet inte om man kan säga att jag saknar ambitioner, men jag är inte särskilt driven för tioårframåt. Det jag lägger min energi på är nuet. Kan jag förbättra nuet? Ja. Hur kan jag förbättra nuet? Så tänker jag ut några lösningar och utgår från det.

Det finns dock en dröm som jag har, och det är att jag vill leva på mitt skrivande. Jag vill skriva böcker och kanske någon krönika nu och då. Fast det är inget jag gör något åt här och nu. Det ligger i framtiden.

Jag tar det jag får och gläds över det. Gläds över det som kommer i min väg, tackar och tar emot. Tar möjligheterna som ges mig. Haffar saker som passerar. Och om man ser på livet så känns det så onödigt att ha tio saker som man absolut måste ha gjort. Det finns en överhängande risk att man missar de där tillfällena till andra saker som passerar.

Det finns en fara med att leva som jag gör. Risken är att man bara far planlöst omkring utan någon direkt riktning. Men jag har en plan. Jag vet vem jag vill vara när jag är 80, om jag blir 80. Och det är utifrån det som jag hoppar på tågen som passerar mig. Jag väljer inte ett tåg med destination: karriär. Jag väljer inte ett tåg med destination: ytlighet. Jag hoppar på andra tåg som jag vill hoppa på, för att de är roliga och/eller intressanta och för att de tar mig till ställen jag vill vara, med resor som formar mig till den jag vill bli. Och jag ska njuta av de där åkturerna som är mitt liv.

en orange Helly Hansen-anorak i min garderob. Och Umeå-luften. Och de finaste i Umeå. Och farmor och mormor och morfar. Sen saknar jag nog inte mer. Näe, jag saknar inte hälften så mycket som jag njuter av livet nu.

Förr i världen gick jag alltid ner till fyren i Bua när jag behövde finna lugnet eller reda ut tankarna. Dit fick också ett anteckningsblock och en penna följa med. Papper och penna brukar vara en god hjälp när tankarna är röriga.

Jag hittade ett nytt bästa-ställe för inte alls länge sedan. Jag har nämligen insett att skogen lugnar mig bättre än havet. Att de tankar som var röriga helt försvinner och jag kan bara existera i skogen. Tankarna flyger sin kos och jag finner någon form av harmoni i mig själv bland lågväxta tallar och gräsbeklädd mark där solens strålar letar sig igenom trädens barriga kronor. Ändå tycks tankarna klarare när jag kommer in igen, och delar av det röriga har fallit på plats.

Förut var jag lite rädd för skogen, och jag kan än i denna dag inte påstå att jag känner mig trygg i all sorts skog, men just den som jag berättade om är tryggheten själv. Det är svårt att hitta en bra plats att sätta sig ner och skriva ner sina funderingar där - kanske måste jag klättra upp i något av träden och slå mig ner på en gren för att göra det. Jag tänkte på det, att det är som en gammal koja jag hade i trädgården när enbusksnåren fortfarande existerade i mamma och pappas trädgård. Just det som jag lekte i var nästan bara ett skal. Ett grönt skal utåt och sen perfekta, o-taggiga och klättervänliga grenar inuti. Jag minns att två grenar utgjorde en liten soffa - en att sitta på och en som ryggstöd. Det enrissnåret sågades ner medan jag gick i skola i USA och fick lämna plats till en stor rabatt och en damm.

Skogen. Just den där biten av skogen ligger mellan mamma och pappas hus och fyren, inte ens tio minuters promenad bort. Nästan lite trolsk är den, samtidigt som det är den perfekta barndomsskogen. Kanske har jag fastnat någonstans däremellan. Enkelheten i barndomen och det magiska i trolskheten. En drömmare, det är jag det. Drömmar där precis allt kan hända.

Det finns olika sorters rädslor. Smårädslor, som att få bilen repad eller förstörd på något annat sätt, eller att försova sig när man ska upp till jobbet. Så har vi stora rädslor, sådana som egentligen är de jag räknar som mina rädslor. Och jag är rädd för ormar, för att Emelie ska dö före mig och att inte få möjligheten att leva ett liv nära henne. Jag är rädd för att människan ska underskatta naturens betydelse för vårt välbefinnande, för att dö barnlös och för att fatta fel beslut i stora frågor. Smånojjorna är så många, men samtidigt så betydelselösa, att det varken skulle ge er eller mig något att ens börja rada upp dem.

Jag vill inte vara rädd. Jag var mörkrädd, men den rädslan är hanterbar nu. Den har krympt. Jag tvingade tamejtusan bort den, och i den processen var hundarna helt avgörande. De kunde ju inte anpassa sig efter min mörkerrädsla, så det var bara till att gå ut och gå i det nattsvarta. Jag tror att jag kommer vara rädd mer eller mindre hela livet, fast att jag kommer vara rädd för olika saker. Förhoppningsvis mindre och mindre saker och färre och färre saker.

Det finns så många "första gången" att det inte är klokt. Första gången jag bakade bröd, till exempel. Jag frågade någon av föräldrarna hur mycket mjöl som ska i. "Det märker du. Det ska bli en lagom tjock deg av det och kletig ska den vara. Inte för lös, inte för tjock." Ehrm. Ingen av mina föräldrar arbetar tack och lov som pedagoger. Jag menar, hade jag vetat hur degen skulle vara för att vara lagom hade jag väl inte frågat, heller. Så var det första gången jag stickade raggsockar. Jag skulle inte säga att de är korgens underst-i-högen-sockar, men det är bara för att de som är under dem är så välanvända att de har gått hål på dem. De är ganska fula, de först-stickade, alltså. Mörkblå och ljusblå. Jag är inte särskilt förtjust i för mycket blått. Susanne var en tålmodig pedagog som visade, berättade och hjälpte till när jag hade tappat maskor. Det senare hjälpte hon nog till med på mina första fyra par.

En nämnvärd första gång skulle vara när jag färgade håret för första gången. Det skulle bli kastanjebrunt, men blev vinröd-lila. Så klart en hemmafärgning. När jag kom hem blev mamma förskräckt och försökte ta bort färgen med aceton på bomullstuss, men det vinröd-lila satt som berget. Då åkte hon ner till Väröhallen och köpte blondering, sen hjälpte moster Margareta till. Resultatet blev något morotsrosa. Sen vågade inte Margareta göra mer, i rädsla för att håret helt sonika skulle falla av. Jag stannade hemma i tre dagar och bad till Gud att han skulle ändra hårfärgen igen till min gamla vanliga under natten. Visst svarade Gud. Ett rungande, humoristiskt nej. Och visst, jag förstår honom. Såhär i efterhand alltså. Inte då. Då grät jag.

Men idag har jag gjort något för första gången i mitt liv. Jag vet inte om jag är färdig med det än, vi får se. Men jag jobbar på en fredagkväll. Lyssnar på musik (just nu Åsa Jinders Folkmusik på svenska, fast jag ska nog byta till Band of Horses inom kort) och rättar en massa. Har svenska-stenciler, matteprov och berättelser att beta mig igenom. Man kan faktiskt säga att jag har kommit lite mer än halvvägs. Stencilerna är klara och femmornas prov likaså. Visst kan man lipa över att sitta mol allena och arbeta en fredagkväll, men jag gör inte det. Tycker rentav att det är lite trivsamt. Som att pyssla, fast annorlunda.

Jag är inte så värst gråtmild av mig. Många gånger önskar jag att jag hade kunnat vara lite mer blödig än jag är, så att jag kan gråta till filmer alla andra gråter till, men nej, det är uppenbarligen inte jag. Däremot kan dokumentärer om gamla människor som levt tillsammans, där en av de två dör, få mig att gråta. Oftast får de mig att gråta. Samma sak med artiklar om människor som stått varandra nära hela livet men skiljs åt av döden. När det liksom är på riktigt. Syskon, bästa vänner eller gifta par, det spelar ingen roll. Ett tag tänkte jag att jag skulle få lättare att hantera döden  om jag läste dödsannonserna i tidningen, men jag grät då också. Över människor jag aldrig mött eller hört om, över de människornas slut på jorden grät jag.

Jag har skrivit innan att jag inte är rädd för döden. Det är jag inte heller, men jag är rädd för att andra ska dö. Jag kan inte föreställa mig hur i hela friden jag ska kunna leva vidare om någon nära mig dör. Fast jag har klarat det förut. Jag har klarat att förlora en mormor, en morfar och en farmor och jag lever vidare. Dock kan jag inte läsa farmors sista brev till oss utan att gråta. Det ligger i en hög på stolen i vardagsrummet, jag såg det i förrgår. Jag tänkte öppnat och läst det, men det gick inte. Jag orkade inte. Min syster ska göra en tavla med det brevet inmålat i den. Den kommer att bli oändligt vacker, det vet jag. Och nog för att Emelie kan göra riktigt fina tavlor, men det oändligt vackra i den kommer vara farmors knotiga handstil och de där orden hon valde med en sådan omsorg.

Jag gråter över levnadsöden. Jag gråter över andras bortgång. Men det förstås, ibland gråter jag över högst triviala saker, som vissheten att jag har agerat felaktigt mot någon eller att någon har varit orättvis mot mig. För inte alls länge sedan grät jag över ett missförstånd där jag kom i kläm.

Förresten. Jag gjorde fel sist jag skrev. Jag skrev att det var dag 22, när det i själva verket var dag 23 jag var inne på. Sånt som händer.

Vi känner dem ganska väl - de pissiga dagarna. De dagar man har vaknat på fel sida, de dagar man önskar att det vore helt legitimt att gå tillbaka till sängen, somna om och vakna på rätt sida. Ibland verkar det som att man kan göra allt som står i ens makt för att vända dagen till något bra, men det lyckas ändå inte. Man kan streta och dra, bara för att inse att det ändå fortsätter på samma spår hela dagen. Totalt värdelöst.

Det bästa man kan göra om man träffar mig en sådan dag är att låta mig vara tyst. Helst av allt, bara lämna mig i fred. Eller, en av de bästa sakerna. Ensamhet är förmodligen vad jag behöver många av de där dagarna. Lämna mig tillsammans med svtplay eller ge mig en lättsam komedi. En given, där jag kan se hur slutet kommer att bli redan fem minuter in i filmen. Ge mig något jag inte behöver använda mycket hjärnkapacitet till. Låt mig skrota runt i mjukiskläder och med fett hår tills jag bestämmer mig för att göra något annat. Säg för allt i världen inte till mig att jag är tråkig. Det är en löjligt uppenbar sanning, även för mig. Jag kanske vill få vara tråkig.

Vill man ändå försöka ska man vara Emelie. Syrran, alltså. Det är svårt att vara Emelie såvida man faktiskt inte råkar vara Emelie. Men är man Emelie ska man fråga om man inte kan få komma över på kvällsmat. Gnäller jag då över att det inte finns något ätbart hemma, så kan man förslagsvis säga att det inte gör något, att man åker om Kvantum på vägen. Köp gärna också med lakrits, men låt bli Salta Sillar.

Samtal med syrran har en förlösande effekt. Att hänga med hennes gymnasiegäng likaså. Att få kolla på film är klockrent. Att bara få vara och veta att jag är bra nog även en rutten dag, det får mig att vända. Utan att ens tänka på det får dagen ett helt annat skimmer.

Så, man måste inte vara Emelie för att få mig att vända. Att duga som sällskap även dåliga dagar är allt som krävs.