trettiodagarsprojektet

Förr i världen gick jag alltid ner till fyren i Bua när jag behövde finna lugnet eller reda ut tankarna. Dit fick också ett anteckningsblock och en penna följa med. Papper och penna brukar vara en god hjälp när tankarna är röriga.

Jag hittade ett nytt bästa-ställe för inte alls länge sedan. Jag har nämligen insett att skogen lugnar mig bättre än havet. Att de tankar som var röriga helt försvinner och jag kan bara existera i skogen. Tankarna flyger sin kos och jag finner någon form av harmoni i mig själv bland lågväxta tallar och gräsbeklädd mark där solens strålar letar sig igenom trädens barriga kronor. Ändå tycks tankarna klarare när jag kommer in igen, och delar av det röriga har fallit på plats.

Förut var jag lite rädd för skogen, och jag kan än i denna dag inte påstå att jag känner mig trygg i all sorts skog, men just den som jag berättade om är tryggheten själv. Det är svårt att hitta en bra plats att sätta sig ner och skriva ner sina funderingar där - kanske måste jag klättra upp i något av träden och slå mig ner på en gren för att göra det. Jag tänkte på det, att det är som en gammal koja jag hade i trädgården när enbusksnåren fortfarande existerade i mamma och pappas trädgård. Just det som jag lekte i var nästan bara ett skal. Ett grönt skal utåt och sen perfekta, o-taggiga och klättervänliga grenar inuti. Jag minns att två grenar utgjorde en liten soffa - en att sitta på och en som ryggstöd. Det enrissnåret sågades ner medan jag gick i skola i USA och fick lämna plats till en stor rabatt och en damm.

Skogen. Just den där biten av skogen ligger mellan mamma och pappas hus och fyren, inte ens tio minuters promenad bort. Nästan lite trolsk är den, samtidigt som det är den perfekta barndomsskogen. Kanske har jag fastnat någonstans däremellan. Enkelheten i barndomen och det magiska i trolskheten. En drömmare, det är jag det. Drömmar där precis allt kan hända.