trettiodagarsprojektet

Vi pratade om det igår, när syrran och jag bjöd föräldrarna på middag, om mitt temperament. Jag blir så vrålarg att jag måste lägga min sociala kompetens på hyllan för att vråla lite och sen komma till sans. Allt inom loppet av fyra minuter oftast. Ett Albertsson-drag, hävdade mamma.

Jo, jag blir arg. Jag blir arg och upprörd ganska ofta. Mest är det respektlöshet jag blir upprörd över. Som när människor struntar i individer eller sammanhang. Man struntar liksom i att visa hyfs. Jag blir också less när människor prompt ska lägga sig i andras sätt att leva (det går naturligtvis till en viss gräns. Jag menar, har någon en ätstörning eller ett narkotikaberoende är man rent dum i huvudet om man inte lägger sig i, men vi snackar vanliga Svensson som gör sitt bästa.).

Oftast är det på jobbet jag blir upprörd. På jobbet och i trafiken. Folk kör ju som om det var total anarki som rådde! Nåväl, jag har lugnat ner mig på vägarna, men lite krävs för att jag ska muttra eller gorma åt mina mottrafikanter. Men det med jobbet... Det är en lite konstig situation, för där är man ihopbuntad med ett gäng där kanske en eller två är den sorts människor man faktiskt gärna vill lära känna. Folk kan inte alls ens gränser eller vad man retar sig på, och det är givetvis en ömsesidig sak. I allt det ska man komma överens och arbeta som ett team. Jag avskyr grupparbeten. Låt mig jobba själv och ge mig så lite ansvar som möjligt, så är jag nöjd. Faktiskt. Ansvaret för en klass är helt okej, men att arrangera en utedag för hela skolan - skjut mig hellre.

Jag har rutit, fräst ifrån och jag gör det från tårna. Sen har jag fräst färdigt och behöver inte fräsa mer. I det där säga ifrån-andet kan jag nog framstå som att jag är arg för ett helt år i taget, men det är jag inte. När jag har sagt vad jag har på hjärtat kommer jag tillbaka till människo-mode igen och börjar tänka som en social och rationell varelse. Ibland ångrar jag hur jag säger saker, men väldigt sällan vad jag har sagt. En bra sak av två möjliga.

Irriterad - vrålarg - ryta - inte arg mer. Så ser händelseförloppet ut. Så funkar jag. Och det är oftast respektlöshet som triggar det. Och med det vill jag be Jimmie Åkesson springa till skogs. Eller nej. Låt skogen vara en fredad zon. Jimmie Åkesson, var så god och far till en karg öde ö som ingen annan får för sig att fara till. Du kan ta med dig dina anhängare.

Flygplanet har landat på Alvik, numera Umeå City Airport. Jag kommer från ett varmt och lite kvalmigt Göteborg. Det är den 18 augusti 2003. Väskorna har packats med omsorg, för att hjälpa mig att känna mig hemmastadd i rummet på internatet. Aldrig förr har jag varit så långt norrut. Två veckor tidigare trodde jag att det var till någonstans i Dalarna jag skulle. Mamma visste inte riktigt hur hon skulle reagera när jag berättade att Dalkarlså folkhögskola inte ligger i Dalarna, utan i Västerbotten. Norr om Umeå.

Jag satt där på planet och väntade på att få kliva av. Rektorn skulle hämta mig. Att det var en form av ett äventyr jag hade gett mig ut på var jag på det klara med. Jag visste ingenting annat än att husen skulle vara gula, att jag skulle bo på internat och att jag skulle läsa Bibel/Musik.

Flygplanets dörrar öppnas och jag tar mitt handbagage och går mot utgången. På väg ner för trappan välkomnas jag av fantastisk norrlandsluft. Hög och klar, och det var lätt att andas. Den där norrlandsluften blev jag förälskad i. För den norrlandsluften kan jag överväga att ta mitt pick och pack och flytta uppåt igen vad det lider. De där första andetagen i norr har etsat sig fast såpass i minnet att jag gång på gång återvänder dit i tanken närhelst luften här i södern är svår att andas.

Sen fick jag åka en gammal Volvo kombi genom fyra mil barrskog innan vi kom fram till skolan. Det var bara ryssen och jag som hade kommit dit. Den kvällen såg jag norrsken för första gången i mitt liv. Ovanligt tidigt, sa rektor Lennart, och ovanligt klart för att vara så tidigt på säsongen. Jag gissar att Norrland ville visa sig från sin bästa sida, och jag, jag blev alldeles betagen.

Februari - en försmak på mars (aka helvetesmånaden).

Det har varit kallt. Jag har frusit och gått från att ta på mig fleecen under jackan till att göra det igen. Jag är skandinav och lyfter först fram vädret, och det har varit kallt. Jag är glad att det inte är så mycket snö kvar. Jag har precis börjat gå ut och gå utan att ångra att jag lämnade hemmets varma vrå (soffan).

Ekonomiskt sett har det varit åt fanders. Mars kommer att bli värre. Jag fattar inte hur det ska gå ihop. Jag fattar inte hur det nästintill har funkat någorlunda den här månaden. Egentligen har det inte det. Jag har haft en enda stor klump i magen när jag har tänkt på pengar, så jag har mest tänkt på annat. Det är utifrån det ekonomiska läget i mars som jag kallar månaden helvetesmånaden.

Jag har varit tröttare än någonsin tidigare. Kanske håller jag på att bli gammal. Eller... Inte purung längre. Att kunna leva ett drägligt liv på 6 timmars sömn är liksom ett minne blott. Ge mig nio timmars sömn och jag är nöjd sen.

Vi har firat Elias, som fyllde 30. Jag har träffat Arvid för första gången någonsin och Jenny för första gången i år. Jag har spenderat mer tid på BB än jag har gjort sammanlagt tidigare, dock bara som besök till en inskriven. Sportlovet var vecka 7 och jag  n j ö t  av det. Kollade förmodligen mer på svtplay under den veckan än jag vanligtvis gör på två månader. Det var fint. Jag ska börja kolla mer på svtplay.

Två böcker har jag läst ut, båda av Paulo Coelho. Brida och 11 minuter. Japanska bildpuzzel är ett gott tidsfördriv. Likaså är brödbak. Och jo. Förra veckan planterade jag om två pelargonsticklingar, helt utan att ha koll på när man ska göra det, men de verkar överleva. Frågan är om fjolårets pelargon klarar av februari också.

Jag har blivit lite kär i Bodil Malmsten efter att ha sett henne på Skavlan. Hon är fantastisk. Jag är en ledsen person som är glad att leva, sa hon. Jag är inte en ledsen person, men bekymrad över hur jag ska få pengarna att räcka. En bekymrad person som är glad att leva, det är jag det. Och idag gick bilen igenom besiktningen.

Jag ångrar...

Att fylla år var rätt laddat för mig från 20 till 25. Jag var tvungen att fira 20, sa mamma och pappa, och valde att göra det bara med familjen, farmor, farfar och pojkvännen. Det blev en trerätters middag, där huvudrätten smakade apa, men alla åt snällt ändå och lät bli att ta en andra gång. Efter det firade inte jag min födelsedag förrän det var dags att fylla 25. Då övertalade min dåvarande pojkvän mig att ha ett kalas. Jag bodde i Umeå och kalaset var hemma hos pojkvännen och hans kombo. En trivsam tillställning, vill jag minnas.

Födelsedagen har naturligtvis en gång i världen varit årets största händelse, större än självaste julafton. Fast, några direkta minnen från de födelsedagar som har passerat under uppväxten har jag inte. Jo, jag minns att det plingade på dörren och att jag sprang och öppnade, välkomnade gästerna, tackade artigt för gratulationerna och satte mig på hallsoffan för att öppna paket. Presenterna radades sedan upp på skänken i vardagsrummet. Finporslinet stod framme. Men jag kan inte särskilja de olika födelsedagarna. Det är stört omöjligt.

Det år jag var utbytesstudent och fyllde hela arton år firades min födelsedag knappt alls, lite mot min vilja. Min värdmamma sa inte ens grattis, men kompenserade det genom att, ett par dagar senare, anordna ett överraskningskalas för mig. Det var direkt efter söndagsgudstjänsten och vi gick till kyrkans gymnastiksal, där serpetiner klädde både väggar och möbler och på ett av borden fanns en tårta med en smiley-gubbe och det stod "Happy Birthday, Annelie" på. Emelie och min klasskompis var med. Det var väldigt fint.

Min favoritfödelsedag måste nog vara den senaste. En helt vanlig måndag och hela, stora familjen, med väldens bästa farfar i följe. dröste in och fick sprida ut sig i lägenheten för att kunna slå sig ner och äta sin ratatouille. Golv, stolar och soffan. Vad som erbjöds, liksom. Och min familj är det finaste jag har, så att ha dem här var ren och skär lycka.

Jag har levt lite drygt 29 år. 10628 dagar gammal är jag. Jag minns inte varje dag - dagarna jag minns är faktiskt ganska få, men ögonblicken jag minns är många. Utifrån min levnadssituation idag är några av de fina minnena jag har tabubelagda. Jag menar, det är inte okej att hävda att sensommarkvällen som jag och Joe tog ekan och rodde ut på sjön för att ta oss till kusinerna är ett favoritminne, fastän att det är det. Det var fantastiskt vackert, jag älskade honom, han älskade mig, och där satt vi i ekan i orange Helly Hansen-tröjor och rodde över den stilla sjön under en sol som inte skulle gå ner. Men det tillhör det förflutna, en förfluten relation och vi båda har gått vidare. Ändå är det ett minne jag går tillbaka till när världen snurrar för fort. I Lainejaur stod allting stilla. I det minnet kan jag andas och det klumpen i magen mjuknar upp. Stugan i Lainejaur är en bekymmersfri plats där jag utan tvekan skulle återvända till för att spendera majoriteten av mina kommande dagar. Frågan är naturligtvis om det är riktigt sant. Lainejaur och Joe hör ihop. Jag var i allra högsta grad lycklig då. Utan Joe skulle inte stället ha samma skimmer över sig, och Joe är inte längre min och jag är inte längre hans. Nej, kanske inte Lainejaur är en förutsättning för lyckan. Kanske är det blott en minnessymbol för lyckan och friden.

Ett fullt godkänt favoritminne är när Emelie äntligen skymtades på Tallahassees flygplats efter sex månader av längtan och ett telefonsamtal i veckan. Hon hade fortfarande långt hår då, uppsatt i en hästsvans och som ett pannband satt nattmasken hon hade fått på flygplanet för att stänga ute ljuset när hon ville sova. Helena gick bredvid. De såg lite slitna, men väldigt glada ut. Många gånger hade jag föreställt mig hur det skulle bli när de kom, hur det skulle kännas just i den stund när jag såg dem. Verkligheten överträffade föreställningarna och att få en vecka med mitt hjärtas skatt efter en, vad det kändes som, eon av torka var finare än vad jag hade kunnat drömma. Saknad är en vidrighet, återseendet är det balsam som får smärtan saknad ger att glömmas på en sekund.

Båda dessa är favoritminnen. Så vitt skilda i upplevelse och även i godtycklighet, men båda viktiga för nuet. Det ena en oas i vardagsjäktet och det andra en påminnelse om hur lyckligt lottad jag är nu som har Emelie, men också resten av familjen och många fantastiska vänner, nära. Jag kan inte välja bort det ena på grund av att det är ett förbjudet minne, jag kan inte sätta det andra som mitt enda favoritminne. Det förbjudna och det tillåtna tillsammans är det som gör att livets tavla får färg på hela kanvasväven.

Jag skäms. Det här är ett av mina absoluta skäms-minnen. Så jag skäms. Skäms när jag tänker på det, skäms ännu mer över att berätta, men nu tusan ska jag trotsa stoltheten.

Jag var 14. Det var sen vår eller tidig sommar och mina klasskompisar hade ordnat en konfirmationsfest på Stråvalla strand. Jag är inte konfirmerad, men det blev mer av en klasstillställning. Min kompis och jag for dit, med vodka och apelsinjuice i väskan. Det var min alkoholdebut och mina föräldrar hade nog inte en aning. Hade de haft det hade jag aldrig i livet fått åka dit.

Det var en fin kväll, minns jag. Sanden blev kall när solen gått ner, men himlen, den fortsatte att vara oskyldigt blå. Alla var glada och ingen lämnades utanför. Nivån i juicepaketen sjönk tillsammans med den i sirapsflaskan som innehöll vodkan. Jag blev småberusad, gillade det, och fortsatte att dricka. Ville vara lite för mig själv, njuta av livet, så jag gick och satte mig på en gunga en bit bort. Det dröjde inte länge förrän han kom dit. Han gick i parallellklassen och hängde med de coola. Jag umgicks med en cool person, och var hennes töntiga side-kick, den där töntiga side-kicken som man kunde hänga med ibland och skratta åt ibland.

Han kom och satte sig i mitt knä, vänd mot mig. Jag minns inte om vi pratade länge eller bara en liten stund, jag minns bara att hans mjuka och lite fnasiga läppar mötte mina och att tungor nuddades. Jag tyckte om det. Han kunde ta mig tusan kyssas och jag insåg att, det kan jag ju också. Det pirrade i kroppen, men inte i hjärtat.

Kompisens pappa hämtade och jag sov på en madrass i kompisens rum. Minns ingen baksmälla, minns inget annat än att killen och hans kompis kom hem till mig dagen därpå. En bukett med gula rosor hade han med sig. Jag visste inte vad jag skulle göra med den, så jag lät den ligga på sängen tills han hade farit. Vad som hände med den sen, vet jag inte. Men jag minns klumpen i magen - är han kär i mig?

Nästa skoldag var det på allas läppar: hånglet. Och jag kände mig dum. Dum ifall han var kär i mig, dum för att jag ångrade mig och samtidigt inte. När gliringar och frågor kom bara skrattade jag och sa att jag inte kände ett smack för honom. Nej, det var varken finkänsligt eller snällt av mig. Inte alls, men kyssoskulden var tagen. Det var jag glad för.

De är som små ålar, drömmarna. Hala saker som man försöker fånga, men verkar så ofta bli morgondagens bekymmer. Det är så mycket med livet som det är att jag lätt tänker att "sen, när...". Mest av allt har jag nog lagt dem på en så avlägsen framtid att jag ska ha man och familj då. Som det röda torpet i obygden jag vill bo i och lövträden som ska omringa tomten och hönorna som ska kackla ikapp med min syster och mig. Emelie och jag ska nämligen bo grannar, har vi bestämt. Vi och våra familjer. Så ska hon sitta där i sin web-ateljé och jag i min skriv-ateljé, så ska vi gå på långpromenad om förmiddagen och dricka elva-kaffe när vi kommer tillbaka. Sen börjar vi jobba. Jag vill arbeta hemifrån och jag vill skriva. Mest av allt vill jag skriva. Det är lite skit samma vad det är, en krönika är nog ett fint korttidsprojekt, medan en bok skulle vara en långvarig glädje.

Jag drömmer om att bilda en egen familj. Fina små knoddar som springer barfota hela sommardagarna i ända. Barn som förmodligen inte kommer att ha varsin dator eller de senaste klädesmärkena. Jag vill ju helst inte ens ha en tv i huset. En storfamilj som utan tvekan kommer att prioriteras.

Just nu drömmer jag lite om att starta något korttidsprojekt med de som gillar att musicera hemma i kyrkan. Göra något annat än bara det gamla vanliga. Det kräver varken man eller barn. Det kräver bara att jag tar tag i det. Meget bra.

Jag tänker inte ursäkta mig, ty det är inte jag som har kommit på dagarnas olika rubriker.

Jeans som kasar ner på tre steg. De tvättas nu i hopp om att de ska dra ihop sig lite, åtminstone såpass att jag slipper gå och dra upp dem en dag. Fina är de, så det är därför jag står ut med eländet.

Tröja/tunika, precis likadan som i det här inlägget, fast mörkröd. Köpte den för femti spänn på Gina i förrgår. Svart tight top under den och en mörkgrön/silvrig sjal till det. Och strumpor. (Fick förresten uppmana mina sexor idag att byta sockar varje dag och duscha åtminstone varannan dag. I allsin dar, så glad jag är att jag var lyckligt ovetandes om hur dåligt hormonstinna ungar luktar när jag själv var tolv. Fast å andra sidan så ledde puberteten till fyra års konstant användande av Absolut Torr. Säkerligen inte det bästa för kroppen, men det gjorde att kroppens funktioner inte blev ett socialt hinder under de där åren.)