trettiodagarsprojektet

Att fylla år var rätt laddat för mig från 20 till 25. Jag var tvungen att fira 20, sa mamma och pappa, och valde att göra det bara med familjen, farmor, farfar och pojkvännen. Det blev en trerätters middag, där huvudrätten smakade apa, men alla åt snällt ändå och lät bli att ta en andra gång. Efter det firade inte jag min födelsedag förrän det var dags att fylla 25. Då övertalade min dåvarande pojkvän mig att ha ett kalas. Jag bodde i Umeå och kalaset var hemma hos pojkvännen och hans kombo. En trivsam tillställning, vill jag minnas.

Födelsedagen har naturligtvis en gång i världen varit årets största händelse, större än självaste julafton. Fast, några direkta minnen från de födelsedagar som har passerat under uppväxten har jag inte. Jo, jag minns att det plingade på dörren och att jag sprang och öppnade, välkomnade gästerna, tackade artigt för gratulationerna och satte mig på hallsoffan för att öppna paket. Presenterna radades sedan upp på skänken i vardagsrummet. Finporslinet stod framme. Men jag kan inte särskilja de olika födelsedagarna. Det är stört omöjligt.

Det år jag var utbytesstudent och fyllde hela arton år firades min födelsedag knappt alls, lite mot min vilja. Min värdmamma sa inte ens grattis, men kompenserade det genom att, ett par dagar senare, anordna ett överraskningskalas för mig. Det var direkt efter söndagsgudstjänsten och vi gick till kyrkans gymnastiksal, där serpetiner klädde både väggar och möbler och på ett av borden fanns en tårta med en smiley-gubbe och det stod "Happy Birthday, Annelie" på. Emelie och min klasskompis var med. Det var väldigt fint.

Min favoritfödelsedag måste nog vara den senaste. En helt vanlig måndag och hela, stora familjen, med väldens bästa farfar i följe. dröste in och fick sprida ut sig i lägenheten för att kunna slå sig ner och äta sin ratatouille. Golv, stolar och soffan. Vad som erbjöds, liksom. Och min familj är det finaste jag har, så att ha dem här var ren och skär lycka.