trettiodagarsprojektet

Kanske hade det varit vettigare att skriva det här igår när en vecka hade förflutit redan, men så blev det inte. Å andra sidan är det ett mindre kapitel i mitt livs bok som ska skrivas den här veckan. Inte för att det är storslagna planer som står på agendan, utan helt enkelt för att det är en ny vecka.

Jag gillar inte att planera, det kommer ni förstå. Tisdagsplanerna bestämdes så nyligt som för en halvtimme sedan. Max. Planer stressar mig, gör mig otrevlig. Om det är för många sådana en vecka, alltså. En eller två är helt okej. Eller tre om de bestäms dagen före. Men fullspäckade veckor månader i förväg ger mig mest ångest deluxe, så jag håller det enkelt och rätt avskalat. Tar dagen som den kommer, helt enkelt.

Måndag: Till gamla klasskompisen som jag inte har träffat sedan vi gick ut nian på ett Me&I-party. Kan konstatera att jag var den enda där som inte hade barn. Kan också avslöja att jag var där som moraliskt stöd och inte för att handla en garderob till mina ofödda telningar. Före hempartyt var det fika på stan med Sandra som var inplanerat och visst blev det av! Macka och Fanta på Café Ströget. En fin sak med dagen var att jag fick igång min telefon som har varit funktionsoduglig sedan den 10 januari.

Tisdag: Middag med Kristofer och kaffe på det. Varför det blir kaffe är för att vi ska vara hos honom. Hos mig hade det varit klurigt, eftersom jag varken har kaffebryggare, kaffepulver eller nes-kaffe. Lasagne står på menyn.

Onsdag: blank

Torsdag: blank

Fredag: blank

Lördag: En fest i det höga hårfästets tecken. Elias fyller 30 om ett par dagar. Givetvis ska detta firas. Så. Upp till Göteborg för en hemmafest hos Carro och Elias. Att vara "party" är ett måste för fröken Carro, så det är något jag kommer se till att vara. Att vara party innebär inte att vara dyngrak (det hade jag inte ställt upp på), utan mer att vara "på". Hur som helst, det här ser jag fram emot!

Söndag: Syrran och jag ska sjunga i kyrkan hemma. Jag hoppas på middag hos mamma och pappa. Tror till och med att det kan bli av.

Att dyka ner med näven i min handväska är lite som ett äventyr. Som att kolla vad man kan hitta i Skalmans skal, ungefär. Kanske är jag den typen av människa som borde ha en liten, nätt handväska som rymmer nycklar, tamponger, mobil, plånbok och snus. För det är egentligen bara det jag prompt måste ha med mig. I stället har jag min stora, fantastiska, turkosa handväska som rymmer en hel värld. Jag använde den som handbagage när jag var över till USA över jul, och i den fanns då två böcker, två tidningar, pennor, necessär, kläder för tre dagar (bra timat, eftersom det var exakt så länge mitt bagage var borta) och en dosa General White. Rymmer en värld, men ser inte så stor ut.

Nåväl. Att en väska är stor kan också leda till ett förfall, eftersom man bara kan proppa i nya saker hela tiden utan att behöva hålla efter det som ligger däri. Som det är nu finns det diverse jobbpapper, en svart mapp, pennor, skräp, sockar och trosor (rena, tack och lov, som hamnade där när jag skulle sova över någonstans, men sov hemma i alla fall), en bok, två plastklämmor som man har till att försluta plastpåsar, delar av boarding passes, en varm vintermössa, tuggummi, nagellack, en en-krona och tamponger. Vänligen lägg märke till att jag bara har EN av de fem saker jag tycker känns relevant att ha i min handväska. Det blir till att rensa ur den, fast inte nu. Det får bli ett helgprojekt tillsammans med att vattna mina blommor.

Jag har haft lite ont i magen över det här inlägget, och därför har det dröjt. Jag vill inte skriva om mina syskon. Verkligen inte. Visst, jag skulle kunna skriva bara platt och simpelt om dem, men till och med det skulle kunna bli fel. Om jag skriver om relationerna till dem skulle det utan tvekan bli än mer fel. Nej, jag vill inte dela med mig av det. Vill inte och tänker inte.

Emelie, min lillasyster, köpte en bok om syskon som vi båda bläddrade i. Det är tack och lov en av få böcker där man kan välja och vraka vad man vill läsa och ändå få ett sammanhang i det man läser. Den berättar om hur man formas som människa baserat på var i syskonskaran man är och om  man är systrar, bröder eller syster och bror. Den berättar att om det är 6 år eller mer mellan syskon bryts påverkan-kedjan. Det är 6 år mellan mig och min yngre storebror och mellan oss finns det inga syskon. Trots att vi är fyra syskon är det alltså bara Emelie som är så nära i ålder att vi hänger ihop som syskon enligt den boken.

Vi läste, skrattade, kände igen oss och jag blev lite arg. Arg för att jag kände igen mig. Äldsta syskonet (jag) blir så bedömt utifrån framsteg och vad man kan, och uppmuntrad i det, att självförtroendet blir gott, men självkänslan ofta låg. Småsyskon mest bara glider med och det ligger inte lika mycket fokus på framstegen, det blir älskat genom att mest bara vara. Nu menar jag inte att storasyskon inte blir älskade om de inte presterar, men uppmuntran barnet får i framstegen gör att de lätt finner sig älskvärda för det de gör. Hur som, så har småsyskon ofta väldigt god självkänsla - de är älskade för att de är, inte för vad de gör. Resultat? Storasyskon blir lätt trygghetssökande och törs inte ta vidare stora kliv. Tas stora kliv är det ändå inom gränsen för det säkra. Småsyskon vågar mer, vågar chansa med risk för att misslyckas. I det här ser jag mig själv. Jag ser Emelie. Storasyskon blir ofta lite "torrare", medan småsyskonen vågar riskera att göra bort sig i sociala sammanhang. Här ser jag mig. Jag ser Emelie. Gör jag bort mig är jag så oerhört generad över det att jag inte vill ens tänka på det. Emelie, däremot, har en sådan självdistans att hon kan skratta tills hon gråter över situationen.

Fast bara för att man har formats till något är det ju inte särdeles säkert att man vill vara kvar där i all evighet. Jag vet att jag har haft låg självkänsla och jag vet att jag har en bra bit att gå innan den är bra, men jag vill absolut inte vara fast i det hela livet. Man kan välja att ändras. Fast... Hur i hela friden får man bättre självkänsla? Rent praktiskt har jag inte en aning. Jag har fått förstå att det handlar om att våga se sig själv på riktigt, och älska den man är. Låter självklart - är så svårt. Inte fixade jag starten själv. Nej, jag fick knata iväg till en kurator en gång i veckan i ett halvår, till en början aningslös när det kom till både vad problemet var och hur hårt jobb som skulle krävas. Det var som att hjärnan aldrig ville sluta jobba, fast den var dötrött. Och i och med att självkänslan växer spelar det allt mindre roll hur bra jag gör saker. Alltså, jag vill vara bäst i det jag gör, men jag bryr mig mindre om när jag inser att jag inte är det. Att göra saker bäst är lite av en drivkraft hos mig, och att inte göra det gör att jag tappar suget lite grann, men det är lättare att rycka på axlarna nu. Dock inser jag ju att det är en lång väg kvar. En livstid ungefär, men det är okej. Att blomma sent i livet är långt mycket bättre än att inte blomma alls. Eller än värre, att inte ens försöka nå dit.

Tänkte lagt upp en bild, men det blev aldrig av. Hur som, så blev det mina svarta favvo-jeans, en stor, tunn rostbrun tröja med ärmar ner till armbågen ungefär. Alltså, tröja är stort som ett hus på kroppen, men med tighta ärmar. Och två fickor framtill. För att toppa det hela tog jag på mig min indianscarf med senapsgula fransar.

På kvällen hade jag lite födelsedagsfest hemma, och Emelie och Frida kom först. Frida hade med sig ett paket från Gina, och i det visade det sig vara en precis likadan tröja, fast mörkgrön. Bytte till den, inte för att den andra inte är lika fin, men för att jag hade haft den hela dagen och det kändes roligt att ha något annat på kvällen. Det var ju trots allt fredag.

Så. Det torde vara det tradigaste och mest ointressanta inlägget hittills. Det bjuder jag på.

Som uppvuxen i ett kristet land och i en aktivt troende familj är det inte särdeles märkligt att det är kristendomen av alla religioner som min tro är baserad på. Kanhända det låter oseriöst att säga att min tro baseras på kristendomen, så för att förtydliga och få min tro att låta som mindre av ett hopplock av diverse influenser kan jag likväl säga att min gudstro är baserad på Bibelns version av vem Gud är.

Av alla människor som läser Bibeln tror jag att det är ytterst få som tolkar allt på exakt samma sätt - omständigheter i livet, kultur, uppväxt, omgivning och sånt påverkar. Jag ser mig själv som relativt liberal och det ger mig ingenting att söka få andra att tolka allt som jag gör. Var människa måste få lov att finna sin egen väg till någon form av gudsrelation, om man är intresserad av någon.

Jag tror på mycket hjärta i det man gör och att försöka leva kärlek i så stor utsträckning man bara kan. Det betyder inte på något sätt att jag är där, men jag har fått se på andra människors sätt att leva att det är värt att eftersträva. Själv är jag en ganska stolt varelse med alldeles för dåligt tålamod och bitvis hetsigt temperament. Det vore fint att bli kvitt de där två, och någon gång ska jag bli det. Eller så blir jag forever incomplete, som Alanis sjunger, med ambitionen att nå mitt mål. Hur eller hur, så tänker jag att om Gud är kärlek och jag hänger mycket med henne/honom, eller åtminstone bjuder in henne/honom att gå med mig hela tiden, då kan det ju hända att jag blir som jag umgås. Det vore fint. Jag tror att det är så.

Jag vet att många tänker att man tror bara för att slippa rädslan för vad som ska hända när man dör, men jag är inte vidare rädd för att dö. Det som händer, det händer. Blir allt svart och Gud visar sig vara en påhittad figur, ja, då är det ju inte mycket jag kan göra åt den saken. Då är det svart och jag finns inte mer. Själen visade sig vara en del i hoppet om ett liv efter detta, liksom. Kanske är det reinkarnationsgrejen som gäller. Då är det så. Eller så finns det en himmel och en Gud som jag får träffa in person när jag kommer dit. Då är det så, och det är så jag tror. Men ändå jag väldigt gärna vill leva tills jag är mätt på livet, så är döden inget jag fasar inför. Den är en del av livet, och för mig ingen anledning att tro. Vad man däremot skulle kunna anklaga mig för är att tro för att finna tröst i att aldrig någonsin vara ensam, för jag finner en tröst i det, likväl som min tro ger mig en tillit till att Gud har koll på läget när jag är den man skulle kunna tro att tv-serien Lost är baserad på.

Min tro är ganska avdramatiserad för mig. Den är rätt enkel och avskalad, men samtidigt stor och ogreppbar. Det är ju helt irrationellt att tro på en Gud, men samtidigt, kanske på grund av tidigare givna anledningar, så fundamentalt och givet för mig. Ungefär lika självklart som att jag måste andas mest hela tiden och äta saltlakrits när jag har pms.

Med viss prestationsångest skriver jag det här. Om jag bara ska välja ut ett endaste ögonblick i hela livet, då borde man kanske välja något livsavgörade eller något som inspirerar andra. Något stort och viktigt, helt enkelt. Men i all press blir det bara klichéer eller sentimentalt, och jag vill inte skriva om något uppenbart. Varken uppenbara insikter eller minnen. Jag vill skriva om något nytt. Ska jag...? Jo, jag kör. Det är så litet och betydelselöst, men så stort i stunden då det skedde. Det kommer inte ge er några insikter, förmodar jag. Möjligtvis lite igenkännande.

Jag kom i säng för sent igår. Igår också, vill säga. Tanken var att gå och lägga mig i tid, men när 22.00 kom var jag pigg som en mört. Trött hela dagen och helt pigg på kvällen. Har inte kommit in i svensk tid än. Visste att även om jag somnade med ens skulle det ändå inte bli nog med sömn för natten.

Så plötsligt vaknade jag. Av mig själv. Aldrig ett bra tecken, eftersom erfarenheten säger mig att det innebär att jag har försovit mig. Fast... Det var alldeles tyst i huset. De ovanför brukar höras när de trampar omkring hemmavid på morgonkvisten. Nä. Knäpptyst. Sträcker mig efter mobilen, trycker igång den och... aah! 05.26. 34 minuter kvar till klockan ringer. Och det var just det ögonblicket jag var ute efter, det när jag insåg att jag inte hade försovit mig och att det var helt okej att somna om. Vilket jag gjorde. Tackar för det, jag.

Ordningen blir kronologisk - från början till nu. 

Emelie - Skulle jag tvingas rangordna skulle hon hamna högst upp, ändå jag skulle tycka att det var besvärligt. Hon är ju min syster. Det vore knepigt att säga att en syster inte kan vara ens bästa vän, för det kan hon uppenbarligen, men hon är också min syster. Dubbel relation, alltså. Men hon har hela min historia, minus ett år (fast jag lärde mig mest att gå och så innan hon dök upp), hon har full tillgång till mitt nuet och skulle hon inte finnas där i min framtid, ja, då vet inte jag hur sugen jag skulle vara på en framtid. Så mycket betyder hon.

Annelie - Vi har hängt i samma kyrka sedan barnsben, men fann inte riktigt varandra förrän vi var 12 ungefär. Sedan dess har vi varit varandras bollplank, varit dags-kära i olika killar, flyttat åt olika håll och bitvis varit riktigt dåliga på att hålla kontakten utan att för den skull tappa bort varandra. Det finns inga hämningar när vi berättar saker för varandra - efter att ha sett varandra genomgå puberteten finns det inte så mycket stolthet kvar. Minns att vi, när vi var 15 eller så, funderade på om vi fortfarande skulle vara kompisar när vi var 35. Ser ut att bli så, ja. Allt annat vore väldigt märkligt. 

Camilla - Det var när jag flyttade upp till Dalkarlså som jag träffade henne. Hon bodde också på internatet, fast i ett annat hus bara. Det dröjde ungefär två veckor innan vi fann varandra. Efter det hängde vi varje dag och när mörkret fallit följde hon mörkrädda mig över gården till mitt hus, och vände inte tillbaka till sitt förrän jag var framme vid dörren. När det var dags att lämna Dalkarlså flyttade vi in i en lägenhet i Umeå. Vi rings nästan aldrig, ses än mer sällan, men det märks aldrig av när vi väl hörs eller ses. Fin, glad vän som jag skrattar maaassa med, och som är klok när det kommer till dilemman i livet.