trettiodagarsprojektet

Jag skäms. Det här är ett av mina absoluta skäms-minnen. Så jag skäms. Skäms när jag tänker på det, skäms ännu mer över att berätta, men nu tusan ska jag trotsa stoltheten.

Jag var 14. Det var sen vår eller tidig sommar och mina klasskompisar hade ordnat en konfirmationsfest på Stråvalla strand. Jag är inte konfirmerad, men det blev mer av en klasstillställning. Min kompis och jag for dit, med vodka och apelsinjuice i väskan. Det var min alkoholdebut och mina föräldrar hade nog inte en aning. Hade de haft det hade jag aldrig i livet fått åka dit.

Det var en fin kväll, minns jag. Sanden blev kall när solen gått ner, men himlen, den fortsatte att vara oskyldigt blå. Alla var glada och ingen lämnades utanför. Nivån i juicepaketen sjönk tillsammans med den i sirapsflaskan som innehöll vodkan. Jag blev småberusad, gillade det, och fortsatte att dricka. Ville vara lite för mig själv, njuta av livet, så jag gick och satte mig på en gunga en bit bort. Det dröjde inte länge förrän han kom dit. Han gick i parallellklassen och hängde med de coola. Jag umgicks med en cool person, och var hennes töntiga side-kick, den där töntiga side-kicken som man kunde hänga med ibland och skratta åt ibland.

Han kom och satte sig i mitt knä, vänd mot mig. Jag minns inte om vi pratade länge eller bara en liten stund, jag minns bara att hans mjuka och lite fnasiga läppar mötte mina och att tungor nuddades. Jag tyckte om det. Han kunde ta mig tusan kyssas och jag insåg att, det kan jag ju också. Det pirrade i kroppen, men inte i hjärtat.

Kompisens pappa hämtade och jag sov på en madrass i kompisens rum. Minns ingen baksmälla, minns inget annat än att killen och hans kompis kom hem till mig dagen därpå. En bukett med gula rosor hade han med sig. Jag visste inte vad jag skulle göra med den, så jag lät den ligga på sängen tills han hade farit. Vad som hände med den sen, vet jag inte. Men jag minns klumpen i magen - är han kär i mig?

Nästa skoldag var det på allas läppar: hånglet. Och jag kände mig dum. Dum ifall han var kär i mig, dum för att jag ångrade mig och samtidigt inte. När gliringar och frågor kom bara skrattade jag och sa att jag inte kände ett smack för honom. Nej, det var varken finkänsligt eller snällt av mig. Inte alls, men kyssoskulden var tagen. Det var jag glad för.