trettiodagarsprojektet

Flygplanet har landat på Alvik, numera Umeå City Airport. Jag kommer från ett varmt och lite kvalmigt Göteborg. Det är den 18 augusti 2003. Väskorna har packats med omsorg, för att hjälpa mig att känna mig hemmastadd i rummet på internatet. Aldrig förr har jag varit så långt norrut. Två veckor tidigare trodde jag att det var till någonstans i Dalarna jag skulle. Mamma visste inte riktigt hur hon skulle reagera när jag berättade att Dalkarlså folkhögskola inte ligger i Dalarna, utan i Västerbotten. Norr om Umeå.

Jag satt där på planet och väntade på att få kliva av. Rektorn skulle hämta mig. Att det var en form av ett äventyr jag hade gett mig ut på var jag på det klara med. Jag visste ingenting annat än att husen skulle vara gula, att jag skulle bo på internat och att jag skulle läsa Bibel/Musik.

Flygplanets dörrar öppnas och jag tar mitt handbagage och går mot utgången. På väg ner för trappan välkomnas jag av fantastisk norrlandsluft. Hög och klar, och det var lätt att andas. Den där norrlandsluften blev jag förälskad i. För den norrlandsluften kan jag överväga att ta mitt pick och pack och flytta uppåt igen vad det lider. De där första andetagen i norr har etsat sig fast såpass i minnet att jag gång på gång återvänder dit i tanken närhelst luften här i södern är svår att andas.

Sen fick jag åka en gammal Volvo kombi genom fyra mil barrskog innan vi kom fram till skolan. Det var bara ryssen och jag som hade kommit dit. Den kvällen såg jag norrsken för första gången i mitt liv. Ovanligt tidigt, sa rektor Lennart, och ovanligt klart för att vara så tidigt på säsongen. Jag gissar att Norrland ville visa sig från sin bästa sida, och jag, jag blev alldeles betagen.