trettiodagarsprojektet

Vi pratade om det igår, när syrran och jag bjöd föräldrarna på middag, om mitt temperament. Jag blir så vrålarg att jag måste lägga min sociala kompetens på hyllan för att vråla lite och sen komma till sans. Allt inom loppet av fyra minuter oftast. Ett Albertsson-drag, hävdade mamma.

Jo, jag blir arg. Jag blir arg och upprörd ganska ofta. Mest är det respektlöshet jag blir upprörd över. Som när människor struntar i individer eller sammanhang. Man struntar liksom i att visa hyfs. Jag blir också less när människor prompt ska lägga sig i andras sätt att leva (det går naturligtvis till en viss gräns. Jag menar, har någon en ätstörning eller ett narkotikaberoende är man rent dum i huvudet om man inte lägger sig i, men vi snackar vanliga Svensson som gör sitt bästa.).

Oftast är det på jobbet jag blir upprörd. På jobbet och i trafiken. Folk kör ju som om det var total anarki som rådde! Nåväl, jag har lugnat ner mig på vägarna, men lite krävs för att jag ska muttra eller gorma åt mina mottrafikanter. Men det med jobbet... Det är en lite konstig situation, för där är man ihopbuntad med ett gäng där kanske en eller två är den sorts människor man faktiskt gärna vill lära känna. Folk kan inte alls ens gränser eller vad man retar sig på, och det är givetvis en ömsesidig sak. I allt det ska man komma överens och arbeta som ett team. Jag avskyr grupparbeten. Låt mig jobba själv och ge mig så lite ansvar som möjligt, så är jag nöjd. Faktiskt. Ansvaret för en klass är helt okej, men att arrangera en utedag för hela skolan - skjut mig hellre.

Jag har rutit, fräst ifrån och jag gör det från tårna. Sen har jag fräst färdigt och behöver inte fräsa mer. I det där säga ifrån-andet kan jag nog framstå som att jag är arg för ett helt år i taget, men det är jag inte. När jag har sagt vad jag har på hjärtat kommer jag tillbaka till människo-mode igen och börjar tänka som en social och rationell varelse. Ibland ångrar jag hur jag säger saker, men väldigt sällan vad jag har sagt. En bra sak av två möjliga.

Irriterad - vrålarg - ryta - inte arg mer. Så ser händelseförloppet ut. Så funkar jag. Och det är oftast respektlöshet som triggar det. Och med det vill jag be Jimmie Åkesson springa till skogs. Eller nej. Låt skogen vara en fredad zon. Jimmie Åkesson, var så god och far till en karg öde ö som ingen annan får för sig att fara till. Du kan ta med dig dina anhängare.