trettiodagarsprojektet

Jag har levt lite drygt 29 år. 10628 dagar gammal är jag. Jag minns inte varje dag - dagarna jag minns är faktiskt ganska få, men ögonblicken jag minns är många. Utifrån min levnadssituation idag är några av de fina minnena jag har tabubelagda. Jag menar, det är inte okej att hävda att sensommarkvällen som jag och Joe tog ekan och rodde ut på sjön för att ta oss till kusinerna är ett favoritminne, fastän att det är det. Det var fantastiskt vackert, jag älskade honom, han älskade mig, och där satt vi i ekan i orange Helly Hansen-tröjor och rodde över den stilla sjön under en sol som inte skulle gå ner. Men det tillhör det förflutna, en förfluten relation och vi båda har gått vidare. Ändå är det ett minne jag går tillbaka till när världen snurrar för fort. I Lainejaur stod allting stilla. I det minnet kan jag andas och det klumpen i magen mjuknar upp. Stugan i Lainejaur är en bekymmersfri plats där jag utan tvekan skulle återvända till för att spendera majoriteten av mina kommande dagar. Frågan är naturligtvis om det är riktigt sant. Lainejaur och Joe hör ihop. Jag var i allra högsta grad lycklig då. Utan Joe skulle inte stället ha samma skimmer över sig, och Joe är inte längre min och jag är inte längre hans. Nej, kanske inte Lainejaur är en förutsättning för lyckan. Kanske är det blott en minnessymbol för lyckan och friden.

Ett fullt godkänt favoritminne är när Emelie äntligen skymtades på Tallahassees flygplats efter sex månader av längtan och ett telefonsamtal i veckan. Hon hade fortfarande långt hår då, uppsatt i en hästsvans och som ett pannband satt nattmasken hon hade fått på flygplanet för att stänga ute ljuset när hon ville sova. Helena gick bredvid. De såg lite slitna, men väldigt glada ut. Många gånger hade jag föreställt mig hur det skulle bli när de kom, hur det skulle kännas just i den stund när jag såg dem. Verkligheten överträffade föreställningarna och att få en vecka med mitt hjärtas skatt efter en, vad det kändes som, eon av torka var finare än vad jag hade kunnat drömma. Saknad är en vidrighet, återseendet är det balsam som får smärtan saknad ger att glömmas på en sekund.

Båda dessa är favoritminnen. Så vitt skilda i upplevelse och även i godtycklighet, men båda viktiga för nuet. Det ena en oas i vardagsjäktet och det andra en påminnelse om hur lyckligt lottad jag är nu som har Emelie, men också resten av familjen och många fantastiska vänner, nära. Jag kan inte välja bort det ena på grund av att det är ett förbjudet minne, jag kan inte sätta det andra som mitt enda favoritminne. Det förbjudna och det tillåtna tillsammans är det som gör att livets tavla får färg på hela kanvasväven.