trettiodagarsprojektet

Det finns så många "första gången" att det inte är klokt. Första gången jag bakade bröd, till exempel. Jag frågade någon av föräldrarna hur mycket mjöl som ska i. "Det märker du. Det ska bli en lagom tjock deg av det och kletig ska den vara. Inte för lös, inte för tjock." Ehrm. Ingen av mina föräldrar arbetar tack och lov som pedagoger. Jag menar, hade jag vetat hur degen skulle vara för att vara lagom hade jag väl inte frågat, heller. Så var det första gången jag stickade raggsockar. Jag skulle inte säga att de är korgens underst-i-högen-sockar, men det är bara för att de som är under dem är så välanvända att de har gått hål på dem. De är ganska fula, de först-stickade, alltså. Mörkblå och ljusblå. Jag är inte särskilt förtjust i för mycket blått. Susanne var en tålmodig pedagog som visade, berättade och hjälpte till när jag hade tappat maskor. Det senare hjälpte hon nog till med på mina första fyra par.

En nämnvärd första gång skulle vara när jag färgade håret för första gången. Det skulle bli kastanjebrunt, men blev vinröd-lila. Så klart en hemmafärgning. När jag kom hem blev mamma förskräckt och försökte ta bort färgen med aceton på bomullstuss, men det vinröd-lila satt som berget. Då åkte hon ner till Väröhallen och köpte blondering, sen hjälpte moster Margareta till. Resultatet blev något morotsrosa. Sen vågade inte Margareta göra mer, i rädsla för att håret helt sonika skulle falla av. Jag stannade hemma i tre dagar och bad till Gud att han skulle ändra hårfärgen igen till min gamla vanliga under natten. Visst svarade Gud. Ett rungande, humoristiskt nej. Och visst, jag förstår honom. Såhär i efterhand alltså. Inte då. Då grät jag.

Men idag har jag gjort något för första gången i mitt liv. Jag vet inte om jag är färdig med det än, vi får se. Men jag jobbar på en fredagkväll. Lyssnar på musik (just nu Åsa Jinders Folkmusik på svenska, fast jag ska nog byta till Band of Horses inom kort) och rättar en massa. Har svenska-stenciler, matteprov och berättelser att beta mig igenom. Man kan faktiskt säga att jag har kommit lite mer än halvvägs. Stencilerna är klara och femmornas prov likaså. Visst kan man lipa över att sitta mol allena och arbeta en fredagkväll, men jag gör inte det. Tycker rentav att det är lite trivsamt. Som att pyssla, fast annorlunda.