trettiodagarsprojektet

Jag är inte så värst gråtmild av mig. Många gånger önskar jag att jag hade kunnat vara lite mer blödig än jag är, så att jag kan gråta till filmer alla andra gråter till, men nej, det är uppenbarligen inte jag. Däremot kan dokumentärer om gamla människor som levt tillsammans, där en av de två dör, få mig att gråta. Oftast får de mig att gråta. Samma sak med artiklar om människor som stått varandra nära hela livet men skiljs åt av döden. När det liksom är på riktigt. Syskon, bästa vänner eller gifta par, det spelar ingen roll. Ett tag tänkte jag att jag skulle få lättare att hantera döden  om jag läste dödsannonserna i tidningen, men jag grät då också. Över människor jag aldrig mött eller hört om, över de människornas slut på jorden grät jag.

Jag har skrivit innan att jag inte är rädd för döden. Det är jag inte heller, men jag är rädd för att andra ska dö. Jag kan inte föreställa mig hur i hela friden jag ska kunna leva vidare om någon nära mig dör. Fast jag har klarat det förut. Jag har klarat att förlora en mormor, en morfar och en farmor och jag lever vidare. Dock kan jag inte läsa farmors sista brev till oss utan att gråta. Det ligger i en hög på stolen i vardagsrummet, jag såg det i förrgår. Jag tänkte öppnat och läst det, men det gick inte. Jag orkade inte. Min syster ska göra en tavla med det brevet inmålat i den. Den kommer att bli oändligt vacker, det vet jag. Och nog för att Emelie kan göra riktigt fina tavlor, men det oändligt vackra i den kommer vara farmors knotiga handstil och de där orden hon valde med en sådan omsorg.

Jag gråter över levnadsöden. Jag gråter över andras bortgång. Men det förstås, ibland gråter jag över högst triviala saker, som vissheten att jag har agerat felaktigt mot någon eller att någon har varit orättvis mot mig. För inte alls länge sedan grät jag över ett missförstånd där jag kom i kläm.

Förresten. Jag gjorde fel sist jag skrev. Jag skrev att det var dag 22, när det i själva verket var dag 23 jag var inne på. Sånt som händer.