trettiodagarsprojektet

Vi känner dem ganska väl - de pissiga dagarna. De dagar man har vaknat på fel sida, de dagar man önskar att det vore helt legitimt att gå tillbaka till sängen, somna om och vakna på rätt sida. Ibland verkar det som att man kan göra allt som står i ens makt för att vända dagen till något bra, men det lyckas ändå inte. Man kan streta och dra, bara för att inse att det ändå fortsätter på samma spår hela dagen. Totalt värdelöst.

Det bästa man kan göra om man träffar mig en sådan dag är att låta mig vara tyst. Helst av allt, bara lämna mig i fred. Eller, en av de bästa sakerna. Ensamhet är förmodligen vad jag behöver många av de där dagarna. Lämna mig tillsammans med svtplay eller ge mig en lättsam komedi. En given, där jag kan se hur slutet kommer att bli redan fem minuter in i filmen. Ge mig något jag inte behöver använda mycket hjärnkapacitet till. Låt mig skrota runt i mjukiskläder och med fett hår tills jag bestämmer mig för att göra något annat. Säg för allt i världen inte till mig att jag är tråkig. Det är en löjligt uppenbar sanning, även för mig. Jag kanske vill få vara tråkig.

Vill man ändå försöka ska man vara Emelie. Syrran, alltså. Det är svårt att vara Emelie såvida man faktiskt inte råkar vara Emelie. Men är man Emelie ska man fråga om man inte kan få komma över på kvällsmat. Gnäller jag då över att det inte finns något ätbart hemma, så kan man förslagsvis säga att det inte gör något, att man åker om Kvantum på vägen. Köp gärna också med lakrits, men låt bli Salta Sillar.

Samtal med syrran har en förlösande effekt. Att hänga med hennes gymnasiegäng likaså. Att få kolla på film är klockrent. Att bara få vara och veta att jag är bra nog även en rutten dag, det får mig att vända. Utan att ens tänka på det får dagen ett helt annat skimmer.

Så, man måste inte vara Emelie för att få mig att vända. Att duga som sällskap även dåliga dagar är allt som krävs.