trettiodagarsprojektet

Det finns olika sorters rädslor. Smårädslor, som att få bilen repad eller förstörd på något annat sätt, eller att försova sig när man ska upp till jobbet. Så har vi stora rädslor, sådana som egentligen är de jag räknar som mina rädslor. Och jag är rädd för ormar, för att Emelie ska dö före mig och att inte få möjligheten att leva ett liv nära henne. Jag är rädd för att människan ska underskatta naturens betydelse för vårt välbefinnande, för att dö barnlös och för att fatta fel beslut i stora frågor. Smånojjorna är så många, men samtidigt så betydelselösa, att det varken skulle ge er eller mig något att ens börja rada upp dem.

Jag vill inte vara rädd. Jag var mörkrädd, men den rädslan är hanterbar nu. Den har krympt. Jag tvingade tamejtusan bort den, och i den processen var hundarna helt avgörande. De kunde ju inte anpassa sig efter min mörkerrädsla, så det var bara till att gå ut och gå i det nattsvarta. Jag tror att jag kommer vara rädd mer eller mindre hela livet, fast att jag kommer vara rädd för olika saker. Förhoppningsvis mindre och mindre saker och färre och färre saker.