trettiodagarsprojektet

Jag har haft lite ont i magen över det här inlägget, och därför har det dröjt. Jag vill inte skriva om mina syskon. Verkligen inte. Visst, jag skulle kunna skriva bara platt och simpelt om dem, men till och med det skulle kunna bli fel. Om jag skriver om relationerna till dem skulle det utan tvekan bli än mer fel. Nej, jag vill inte dela med mig av det. Vill inte och tänker inte.

Emelie, min lillasyster, köpte en bok om syskon som vi båda bläddrade i. Det är tack och lov en av få böcker där man kan välja och vraka vad man vill läsa och ändå få ett sammanhang i det man läser. Den berättar om hur man formas som människa baserat på var i syskonskaran man är och om  man är systrar, bröder eller syster och bror. Den berättar att om det är 6 år eller mer mellan syskon bryts påverkan-kedjan. Det är 6 år mellan mig och min yngre storebror och mellan oss finns det inga syskon. Trots att vi är fyra syskon är det alltså bara Emelie som är så nära i ålder att vi hänger ihop som syskon enligt den boken.

Vi läste, skrattade, kände igen oss och jag blev lite arg. Arg för att jag kände igen mig. Äldsta syskonet (jag) blir så bedömt utifrån framsteg och vad man kan, och uppmuntrad i det, att självförtroendet blir gott, men självkänslan ofta låg. Småsyskon mest bara glider med och det ligger inte lika mycket fokus på framstegen, det blir älskat genom att mest bara vara. Nu menar jag inte att storasyskon inte blir älskade om de inte presterar, men uppmuntran barnet får i framstegen gör att de lätt finner sig älskvärda för det de gör. Hur som, så har småsyskon ofta väldigt god självkänsla - de är älskade för att de är, inte för vad de gör. Resultat? Storasyskon blir lätt trygghetssökande och törs inte ta vidare stora kliv. Tas stora kliv är det ändå inom gränsen för det säkra. Småsyskon vågar mer, vågar chansa med risk för att misslyckas. I det här ser jag mig själv. Jag ser Emelie. Storasyskon blir ofta lite "torrare", medan småsyskonen vågar riskera att göra bort sig i sociala sammanhang. Här ser jag mig. Jag ser Emelie. Gör jag bort mig är jag så oerhört generad över det att jag inte vill ens tänka på det. Emelie, däremot, har en sådan självdistans att hon kan skratta tills hon gråter över situationen.

Fast bara för att man har formats till något är det ju inte särdeles säkert att man vill vara kvar där i all evighet. Jag vet att jag har haft låg självkänsla och jag vet att jag har en bra bit att gå innan den är bra, men jag vill absolut inte vara fast i det hela livet. Man kan välja att ändras. Fast... Hur i hela friden får man bättre självkänsla? Rent praktiskt har jag inte en aning. Jag har fått förstå att det handlar om att våga se sig själv på riktigt, och älska den man är. Låter självklart - är så svårt. Inte fixade jag starten själv. Nej, jag fick knata iväg till en kurator en gång i veckan i ett halvår, till en början aningslös när det kom till både vad problemet var och hur hårt jobb som skulle krävas. Det var som att hjärnan aldrig ville sluta jobba, fast den var dötrött. Och i och med att självkänslan växer spelar det allt mindre roll hur bra jag gör saker. Alltså, jag vill vara bäst i det jag gör, men jag bryr mig mindre om när jag inser att jag inte är det. Att göra saker bäst är lite av en drivkraft hos mig, och att inte göra det gör att jag tappar suget lite grann, men det är lättare att rycka på axlarna nu. Dock inser jag ju att det är en lång väg kvar. En livstid ungefär, men det är okej. Att blomma sent i livet är långt mycket bättre än att inte blomma alls. Eller än värre, att inte ens försöka nå dit.

Tänkte lagt upp en bild, men det blev aldrig av. Hur som, så blev det mina svarta favvo-jeans, en stor, tunn rostbrun tröja med ärmar ner till armbågen ungefär. Alltså, tröja är stort som ett hus på kroppen, men med tighta ärmar. Och två fickor framtill. För att toppa det hela tog jag på mig min indianscarf med senapsgula fransar.

På kvällen hade jag lite födelsedagsfest hemma, och Emelie och Frida kom först. Frida hade med sig ett paket från Gina, och i det visade det sig vara en precis likadan tröja, fast mörkgrön. Bytte till den, inte för att den andra inte är lika fin, men för att jag hade haft den hela dagen och det kändes roligt att ha något annat på kvällen. Det var ju trots allt fredag.

Så. Det torde vara det tradigaste och mest ointressanta inlägget hittills. Det bjuder jag på.

Som uppvuxen i ett kristet land och i en aktivt troende familj är det inte särdeles märkligt att det är kristendomen av alla religioner som min tro är baserad på. Kanhända det låter oseriöst att säga att min tro baseras på kristendomen, så för att förtydliga och få min tro att låta som mindre av ett hopplock av diverse influenser kan jag likväl säga att min gudstro är baserad på Bibelns version av vem Gud är.

Av alla människor som läser Bibeln tror jag att det är ytterst få som tolkar allt på exakt samma sätt - omständigheter i livet, kultur, uppväxt, omgivning och sånt påverkar. Jag ser mig själv som relativt liberal och det ger mig ingenting att söka få andra att tolka allt som jag gör. Var människa måste få lov att finna sin egen väg till någon form av gudsrelation, om man är intresserad av någon.

Jag tror på mycket hjärta i det man gör och att försöka leva kärlek i så stor utsträckning man bara kan. Det betyder inte på något sätt att jag är där, men jag har fått se på andra människors sätt att leva att det är värt att eftersträva. Själv är jag en ganska stolt varelse med alldeles för dåligt tålamod och bitvis hetsigt temperament. Det vore fint att bli kvitt de där två, och någon gång ska jag bli det. Eller så blir jag forever incomplete, som Alanis sjunger, med ambitionen att nå mitt mål. Hur eller hur, så tänker jag att om Gud är kärlek och jag hänger mycket med henne/honom, eller åtminstone bjuder in henne/honom att gå med mig hela tiden, då kan det ju hända att jag blir som jag umgås. Det vore fint. Jag tror att det är så.

Jag vet att många tänker att man tror bara för att slippa rädslan för vad som ska hända när man dör, men jag är inte vidare rädd för att dö. Det som händer, det händer. Blir allt svart och Gud visar sig vara en påhittad figur, ja, då är det ju inte mycket jag kan göra åt den saken. Då är det svart och jag finns inte mer. Själen visade sig vara en del i hoppet om ett liv efter detta, liksom. Kanske är det reinkarnationsgrejen som gäller. Då är det så. Eller så finns det en himmel och en Gud som jag får träffa in person när jag kommer dit. Då är det så, och det är så jag tror. Men ändå jag väldigt gärna vill leva tills jag är mätt på livet, så är döden inget jag fasar inför. Den är en del av livet, och för mig ingen anledning att tro. Vad man däremot skulle kunna anklaga mig för är att tro för att finna tröst i att aldrig någonsin vara ensam, för jag finner en tröst i det, likväl som min tro ger mig en tillit till att Gud har koll på läget när jag är den man skulle kunna tro att tv-serien Lost är baserad på.

Min tro är ganska avdramatiserad för mig. Den är rätt enkel och avskalad, men samtidigt stor och ogreppbar. Det är ju helt irrationellt att tro på en Gud, men samtidigt, kanske på grund av tidigare givna anledningar, så fundamentalt och givet för mig. Ungefär lika självklart som att jag måste andas mest hela tiden och äta saltlakrits när jag har pms.

Med viss prestationsångest skriver jag det här. Om jag bara ska välja ut ett endaste ögonblick i hela livet, då borde man kanske välja något livsavgörade eller något som inspirerar andra. Något stort och viktigt, helt enkelt. Men i all press blir det bara klichéer eller sentimentalt, och jag vill inte skriva om något uppenbart. Varken uppenbara insikter eller minnen. Jag vill skriva om något nytt. Ska jag...? Jo, jag kör. Det är så litet och betydelselöst, men så stort i stunden då det skedde. Det kommer inte ge er några insikter, förmodar jag. Möjligtvis lite igenkännande.

Jag kom i säng för sent igår. Igår också, vill säga. Tanken var att gå och lägga mig i tid, men när 22.00 kom var jag pigg som en mört. Trött hela dagen och helt pigg på kvällen. Har inte kommit in i svensk tid än. Visste att även om jag somnade med ens skulle det ändå inte bli nog med sömn för natten.

Så plötsligt vaknade jag. Av mig själv. Aldrig ett bra tecken, eftersom erfarenheten säger mig att det innebär att jag har försovit mig. Fast... Det var alldeles tyst i huset. De ovanför brukar höras när de trampar omkring hemmavid på morgonkvisten. Nä. Knäpptyst. Sträcker mig efter mobilen, trycker igång den och... aah! 05.26. 34 minuter kvar till klockan ringer. Och det var just det ögonblicket jag var ute efter, det när jag insåg att jag inte hade försovit mig och att det var helt okej att somna om. Vilket jag gjorde. Tackar för det, jag.

Ordningen blir kronologisk - från början till nu. 

Emelie - Skulle jag tvingas rangordna skulle hon hamna högst upp, ändå jag skulle tycka att det var besvärligt. Hon är ju min syster. Det vore knepigt att säga att en syster inte kan vara ens bästa vän, för det kan hon uppenbarligen, men hon är också min syster. Dubbel relation, alltså. Men hon har hela min historia, minus ett år (fast jag lärde mig mest att gå och så innan hon dök upp), hon har full tillgång till mitt nuet och skulle hon inte finnas där i min framtid, ja, då vet inte jag hur sugen jag skulle vara på en framtid. Så mycket betyder hon.

Annelie - Vi har hängt i samma kyrka sedan barnsben, men fann inte riktigt varandra förrän vi var 12 ungefär. Sedan dess har vi varit varandras bollplank, varit dags-kära i olika killar, flyttat åt olika håll och bitvis varit riktigt dåliga på att hålla kontakten utan att för den skull tappa bort varandra. Det finns inga hämningar när vi berättar saker för varandra - efter att ha sett varandra genomgå puberteten finns det inte så mycket stolthet kvar. Minns att vi, när vi var 15 eller så, funderade på om vi fortfarande skulle vara kompisar när vi var 35. Ser ut att bli så, ja. Allt annat vore väldigt märkligt. 

Camilla - Det var när jag flyttade upp till Dalkarlså som jag träffade henne. Hon bodde också på internatet, fast i ett annat hus bara. Det dröjde ungefär två veckor innan vi fann varandra. Efter det hängde vi varje dag och när mörkret fallit följde hon mörkrädda mig över gården till mitt hus, och vände inte tillbaka till sitt förrän jag var framme vid dörren. När det var dags att lämna Dalkarlså flyttade vi in i en lägenhet i Umeå. Vi rings nästan aldrig, ses än mer sällan, men det märks aldrig av när vi väl hörs eller ses. Fin, glad vän som jag skrattar maaassa med, och som är klok när det kommer till dilemman i livet.

Dan före dopparedagen och en julklapp kvar att fixa innan klappjakten var över för det här året. Det var rätt snabbt fixat, det och mammas present. Gick på stan med syrran, och vid lunch mötte vi upp med Therese och just, just nyhemkomna Anneli. Fantastiska sällskap, alltså! Lunch på Ströget med skratt så det kom tårar och berättelser om kärlek.

Hem, koka gröt, göra mig fin, koka ägg, röja i lägenheten, KLAR för en färd till Horred och julfirande. Hela fina familjen samlat under ett tak och barn som slänger i sig maten i hopp om att man ska få öppna paket snarare då. Barn som bygger flygplan, en farfar som bygger en kub och en bror och en svägerska som jobbar på att bygga ihop ett klot. Julklappsleken (resultat: BB-trosor och en avslappningsskiva) och julbord och julgodis och julgran.

Åter till Varberg och fast att klockan var mitt i natten var det dags att packa inför resan till det stora landet i väst. Med det gjort kom ett lugnt sinne och sängen var min plats på jorden.

När jag var liten frågade jag mamma vem hon älskade mest - oss barn eller pappa. Det gick inte att jämföra, sa hon. Det är olika sorters kärlek, menade hon sen. Vad hon menade med det fattade jag såklart inte då, men nu förstår jag det bättre. Som att jag skulle gå genom eld för hundarna jag hade. Som att jag skulle kunna mörda om någon ens försökte göra min syster illa. Som att jag kan strunta i min egen vilja och mina behov för att ge någon annan det den behöver. Som i att säga nej till någon annan för att ge mig själv det jag behöver.

Kärleken är förvisso en känsla, men också ett val. Hade den inte varit det hade det ju varit helt ovärt att satsa på en tillvaro med en annan människa. Hade kärleken bara varit en känsla hade den varit flyktig. Den hade farit vidare till nästa person så fort man hade blivit oense med en person - för att det tär på egot att bli sams med någon.

Den kluriga biten är att väga kärleken till andra mot kärleken till sig själv. När är det dags att välja bort sig själv till förmån för någon annan och vice versa? Ofta är det kanske inte världens dilemma, men ibland är det det. Som när man känner att man inte kan ge mer utan att först ge till sig själv, kanske bara ett andrum.

Jag vet inte om man ska sätta sitt eget eller andras välmående först. Man kan ju göra det på tusen sätt, men om jag inte har kärleken till mig är det väldigt svårt att ge kärlek till andra. Om jag förbiser mig själv, hur ska jag då kunna se andra? Nog för att det är lite den grejen att när man ger av sig själv får man tillbaka, fast jag tror att man måste få vara sin egen ibland. Inte andras, bara sin egen. För att kunna ge mer. Jag tenderar att sätta mitt välmående först. Det betyder inte att jag inte bryr mig om andras - absolut inte, men jag fick lära mig att vara rädd om mig, att värna om mig. Och i det tror jag att jag kan ge gränslöst av det jag har. Kan ge gränslöst med kärlek.

Kärleken, var det. Kärlek är ett vardande, en konstant. Den rubbas inte. Sen finns det tusen saker som kan få det att verka som att den ändras, men nej. Kärleken är en konstant. Ilska rubbar den lika lite som avstånd. Fast den kan växa. Kärleken kan nog växa. Men inte krympa. Det som en gång hamnat i hjärtats skattkammare kan inte försvinna därifrån.

Det där med att kärleken hoppas, tror och står ut med allt, det tror jag. Sen hoppas jag att människan har självrespekten att sätta ner foten och säga ett våldsamt NEJ nu och då. För kärleken må vara ödmjuk, men att trampa på kärleken kommer aldrig att vara okej.

Det har inte gått många dagar här, så att hävda att man har kommit till någon form av lågvattenmärke säger ungefär ingenting. Ska dock försöka garantera att kommande inlägg blir roligare än det här. Ja, förutom ett. För det är i samma kategori. Typ, vad hade du på dig idag?, men då ska åtminstone en bild infogas i inlägget, det lovar jag er.

Klockan är 16.54 och jag har ätit två gånger idag. Mer ska det bli, men tråkiga saker behöver man inte dra ut på. Alltså får ni veta frukost och lunch. Jag menar, var är nyhetsvärdet? Ska alla börja härma mig i min kost? - det går jag inte med på. Bara för att jag har börjat blogga vill jag inte bli värsta förebilden, och värsta är förmodligen rätt ordval när vi snackar mina matvanor.

Frulle: Havregrynsgröt med äppelmos och laktosfri mjölk till. Ett måste. Ett gott måste. Fast man står sig inte länge på havregrynsgröt, oavsett vad alla där ute säger. Man står sig i ett par timmar, sen vill man ha mer. Tur för mig att det var en tidig lunch idag då.

Lunch: Inledde med en skumtomte och lite glögg. Sen smörgåstårta. Inte laktosfri = inte bra. Fast den var god.

Fika: Varm choklad. (Say WHAT? Jag hade ju bara ätit två saker idag! Jamenhallå. Varm choklad är dryck. Inte mat. Dryck.)

Om jag fick välja helt fritt skulle min middag bestå av pressad potatis, stekt lax och vitvinssås. Det kommer inte att hända. Med lite tur kanske det blir pizza. Får se vad Kristofer säger om saken. Om han vill ha middag, alltså. Annars blir det pizza, inget snack om saken. För att fira att jag har jullov.

Min pappa har två jobb. Dels jobbar han på en fabrik, dels försörjer han sig som pianostämmare. För några år och två bilar sedan kom han på att han skulle dekorera bakrutan med adressen till pianostämmarhemsidan. Som vi alla vet går åäö bort i de sammanhangen. Det ledde till att vi for omkring i en bil som det stod www.pianostammaren.se på. Ja. Vi skrattade åt det.

Min mamma jobbade som dagbarnvårdare under mina första 6 år. Det var bra på alla sätt och vis. Mycket för att jag fick mjukstarta varje dag och inte kliva upp, klä mig och sen ut i kylan för att komma till dagis eller någon annan dagmamma. Jag har förresten aldrig gått på dagis. När mamma började jobba med tulpaner i stället hamnade vi hos en annan dagmamma. Det var vidrigt. Hur som, så knegade hon på och i och med att hon började jobba med blommor kom hon ett steg närmre sin dröm. Jo, redan när hon var 6 år skrev hon i en Mina Vänner-bok att hon ville bli florist. Nu till det stora: När mamma var 40+ bestämde hon sig för att ta tag i sin dröm. Läste in gymnasiekompetens på Komvux och sen hoppade hon på en floristutbildning. Det tycker jag var hur modigt som helst att göra. Fatta vilken förebild! När hon blev klar med sin utbildning fick hon jobb direkt och har jobbat som florist sedan dess.

Min pappa har lagt rätt mycket tid på sina jobb och sina intressen under min uppväxt, och eftersom mamma var hemma så mycket de första åren är det onekligen så att jag upplevde henne som mer närvarande. Fast pappa var närvarande också, fast på ett annat sätt bara. Han har jobbat skift så länge jag minns, så han har varit hemma mycket, han också. Det är dock sedan jag blev äldre som jag har kommit att prata mycket med honom. Och det är väldigt gott att ha föräldrar man inte behöver sålla bland det man kan berätta. För så känner jag, att jag kan säga allt till mina föräldrar. Vi behöver inte alltid ha samma syn på saker och ting - de låter mig vara jag och jag låter dem vara de de är. Tacksamhet är bara förnamnet.

De är lugna och brusar inte upp en massa i onödan. De är sina egna, fast samtidigt varandras. Varje gång när den ena ska gå till jobbet pussas de. Enkla människor, utan att vara enkelspåriga. Njuter av livet så mycket de bara kan utan en massa krångel. Det finns ingen som helst prestige där, folk är de de är och ska så få vara.

Jag har tyckt att de är förtvivlat konflikträdda, men har fattat att de har ett annat sätt att hantera konflikter på än jag har. Jag blir arg och agerar på det, de blir på ett annat sätt. De är ändå lugna, och väljer oftast att inte agera. Ibland agerar de, men lugnt. Och visst finns det gånger då jag önskat att de hade agerat när de har valt att vara passiva, men de har haft sina tankar och resonemang. Det är sånt man får respektera. Kanske blir jag mindre hetsig med tiden, kanske förblir jag som jag är. Hur som, så är det bara sätt att hantera livet.

Nåväl. Det här kan ju bli en roman om jag inte sätter p någonstans. Det jag kan sammanfatta det hela med är att jag har fått fantastiska förebilder i mina föräldrar, båda två med väldigt goda hjärtan. Skulle inte byta bort dem för något i världen.

Redan som liten hade jag förstånd nog att bli kär. Ofta, alltså. I lekis blev jag kär två gånger, i mellanstadiet varje vecka och nu flera gånger per dag. Eftersom jag har haft en tendens att dras till killar det aldrig skulle funka med har min kärlek alltmer övergått till saker. Min första sak-kärlek var nog den till min docka Lisa. Jag var pytteliten då, just såpass att minnena börjar någonstans mitt i Lisa-perioden. En dag när jag tog med henne till affären var det en man som kritiserade bristen på svall på Lisas huvud. Håret var liksom plasthår som låg slickat på hjässan. Jag minns att jag klassade honom som dum. Nu, ungefär 24-25 år senare står jag fast vid min dom där och då. Har man inget snällt att säga ska man vara tyst. Pratar man ändå man inte har något snällt att säga är man lite dum.

I de tidiga tonåren blev jag kär så frekvent att Annelie Sundholm och jag var tvungna att hitta på ett nytt ord: dags-kär. Det innebär att man är kär en dag, ungefär. Jag har varit dags-kär nästan varje dag sedan dess.

Den allra första kille jag blev kär i var Ebbe. (Ni kommer strax att förstå vad jag menar med omöjlig kärlek.) Och det var liksom så jag började min kärlekskarusell. Nåväl. Jag gick i A-gruppen och han i B-gruppen. Vi snackar lekis, och vad de där två grupperna innebar var det att jag gick i lekis på förmiddagen och han på eftermiddagen. Bara där finner vi ett problem - vi träffades aldrig. Den dagen jag blev kär i honom var på förskolans dag. Det var enda dagen på året vi träffades. Alltså, det var ingen fager kille, verkligen inte, men det var något med honom som det inte var med alla andra killar. Mm. Det visade sig att Ebbe hade isländskt påbrå, och när lekis-året var slut flyttade han och hans mamma dit. Dubbel-omöjlig kärlek, kan man säga. Men ändå - min första.

Lena Annelie Albertsson. Med Annelie som andranamn, tillika tilltalsnamn. Lena är från mamma. Hade jag fått välja hade jag hellre fått något av hennes andra två namn, som Ingrid till exempel, men som spädbarn har man inte previlegiet att välja själv. Nåväl. Lena är inget hemskt namn på något sätt, så jag kan leva med det. Annelie bara är. Det är inget vackert namn, om man frågar mig, men inte heller ett vidrigt sådant. Värre hade det varit att heta Linda eller Carola. När jag var 12 år ville jag heta Sarna. Idag är jag innerligt tacksam över att det namnet inte var något som mina föräldrar ens övervägde. Eller visste om fanns. Om det ens finns.

Albertsson. Albertsson. Som jag ÄLSKAR det namnet. Jag skulle tycka att det var ett slöseri med ett bra efternamn att byta bort det vid ett eventuellt giftermål. Det kommer från gammelfarfar Albert. Han hann dö innan jag började leva, men om honom har jag hört enbart goda ting. Jag har inte svårt att tro det när jag ser på hans och Selmas avkommor. Farfar är min stora idol och har så varit sedan jag var liten. Att allt ordnar sig och att allt inte alltid behöver vara perfekt för att vara bra nog är två fina grejer jag har fått med mig därifrån.

Jag är också en Hermansson. Hermansson i mig har växt fram över tid, tror jag. Som mormor är jag lite. Som tycker att det är sjukt onödigt att köpa en massa nytt när man kan återanvända gammalt. Eller helt sonika använda gammalt. När jag var liten tyckte jag att mormor var jobbig i det att man minsann skulle äta upp och aldrig slänga. Nu går jag mer på hennes linje, fast jag slänger mat ibland. Till exempel kommer jag att slänga fyra brödskivor idag som har stått framme i två dygn. Inte undra på.

Hade jag inte varit så förtvivlat lat hade jag engagerat mig mer i saker. Som politik. Och så hade jag blivit vegetarian för hundra år sedan. Eller varit mer strikt med att konsumera miljösmart. Eller gått med i någon kör. Eller jobbat ihjäl mig. Men jag är lite för mycket livsnjutare för att fixa allt det där. Jag vill känna att det är okej att ta dagen som den kommer. Jag saknar disciplinen som krävs för att vara hard core. Men jag imponeras av människor som lever kompromisslöst och ändå har kvar förståelsen för att andra tänker olika.

Ska vi tala om passioner i livet måste jordens finaste människor och musik nämnas. Sen tycker jag att jag har talat om passioner nog.

Idag är nagellacket blått och pelargonerna är i vinter-mode.